Stjärna i min egen värld

Onsdag natt. Och jag står på T-centralen i Stockholm, väntandes på röda linjen hem. Hem! Ja, enligt planerna i alla fall. Enligt pappret med beställningsnummer som gör att jag är berättigad till två tågbiljetter. En hem till Stockholm och en hem till Malmö.

Oplanerad resa, men skön. Får tillfälle att släpa hem allt det där jag inte behöver här nere, för jag vet att jag inte kommer få plats att ta med allt hem på en resa (jag ska ju hem veckan efter också, till mitterminsträffen. Då blir det också en hel del släpande). Jag vet inte hur jag ska få hem allt på två resor. Efter de här rofforna så är det ju rätt mycket.

Onsdag. Och jag skymtar Stockholm.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Dimma. Mycket trevligt väderfenomen. Särskilt när den är tjock och tycks oigenomtränglig. Och när den, som i Ture Sventon, går in i huset när man öppnar dörren!

Otroligt seg dag. Jag vill gå hem. Stämningen känns låg här. För en gångs skull är det skönt att det är fredag imorgon. Och vilken fredag sen.

Mina systrar och föräldrar kommer kanske och hälsar på mig i slutet av oktober. Hoppas. Längtar efter dem.

"Det blev liksom höst på en gång. Sådär bluääh...", sa Jennie just, strax efter att hon annonserat att det skulle behövas en skandal för att liva upp stämningen idag.

Jag kan inte annat än hålla med. Skivskörden idag tycks inte ha varit så rolig, vädret utanför är grått och kallt (ja, det var riktigt rått när jag gick till jobbet imorse) och jag känner inte riktigt för att arbeta. Och Jennie har gjort beslag på radion, kanske för att en viss annan kollega tycks ha ett agg mot musik.

Fast jag gillar samtidigt att det blivit höst. Lättare att klä sig när det blivit lite kallt. Och snart ska jag hem och byta ut de svala kläderna mot varmare. Jag tror att hösten och vintern här nere i Skåneland är något helt annat än vad jag är van vid.

Roffan igår var underbar. Ska man äntligen kunna bli snygg nu?

Nu nästa vecka har jag varit singel i ett år, precis. Och nu skickar redaktionen mig på singelkryssning! Någon som vill följa med?

Det tycks kanske, med tanke på rubrikerna, som om jag startat en slags matblogg. Icke så icke så. Men jag har som smått exprimenterat med min favoriträtt, pannkaka. Finns många lustiga recept på internet. Pannkaka med äpplen görs i ugn och borde därför heta ugnspannkaka som i min rubrik, men i receptet kallas det bara pannkaka med äpplen (och vaniljyoughurt, men det hade jag inte). Det var hyfsat gott, men det hela blev en ganska pajig känsla, vilket blev lite fel till middag. Men det fungerade, och hemma i kylskåpet ligger en bit som blev över. Plus en massa annat. Från att ha varit gapande tom blev min hylla i kylen plötsligt väldigt full.

Annars tycker hon jag bor hos att jag lagar tråkig mat. Hon sa lite spydigt att jag borde lära mig laga mat, eftersom livet blir mycket roligare då. "Jag har andra glädjeämnen i livet" sa jag. "Dessutom kan jag laga mat". Men det tror väl inte hon på eftersom jag mestadels kokar pasta och har burkchampinjoner eller något annat till. Men det är ju inte så himla lätt att laga kuldinariska mästerverk när man
1. Använder sig av nån annans kök
2. Bara har en hylla i kylen, en halv (ja, jag använder så lite av den så hon har tagit resten) i frysen och en i skafferiet
3. Inte har brytt mig om att köpa några kryddor
4. Inte har rätt inkomst för att gå och köpa ingredienser varje dag

Det där med burkchampinjoner är också lustigt. Jag hävdar starkt att dessa är mycket godare än färska dito. De är saltare, mer smak på. Fast vissa saker fungerar inte alls konserverade. Frukt är en sådan sak. All frukt blir absolut förstörd genom konservering. Usch. Tänk bara på fruktsallad, konserverad. Fy.

Ah. Vet inte vad jag ska blogga om. Det känns trist och meningslöst att blogga om min vardag (vem fasen vill läsa om det egentligen?) och jag har ingenting intelligent att blogga om. Jag känner bara för att blogga för bloggningens skull. För att nån liten stackare ska läsa min blogg och lämna någon tänkvärd kommentar. Men det händer ju inte. Inte ens min antikförfrågan fick någon fart på antikbloggarna out there (de existerar nog inte).

Ja ja. Imorgon tycks bli en spännande dag, jag har förhoppningar. Och på lördag blir det Linköping! Kommer förhoppningsvis besöka den staden senare i höst igen, Therese skulle ju fly till Stockholm den här helgen så henne kunde jag inte hälsa på. Men senare, senare.

Igår firade jag med pannkakor. Med banan i.

Efterlysning: Någon som känner till någon bra blogg eller hemsida som handlar om antiken? Alltså inte om antika saker (som i Antikrundan), utan om tidsperioden antiken. Nånting bra borde det finnas, eller hur?

I går morse vaknade jag och undrade varför väckarklockan inte ringt. Yrvaket började jag ratta om radion från P4 till P3 (jag byter på helgerna eftersom jag tycker att Morgonpasset i P3 är vedervärdigt på helgerna, när det sänds från Göteborg med Malin och Patti).

Men, plötsligt kom jag på det. Det är söndag. Jag kan sova vidare. Och det gjorde jag. Vaknade några timmar senare, åt en snabb frukost, tog DN med mig till sängen, låg och läste den i någon timme (jag fastnade särskilt för reportaget från Italien i resedelen.

Fick en oerhörd abstinens efter antiken, och eftersom jag inte har några böcker i ämnet med mig eller tillgängliga här nere så kröp jag upp ur sängen, klädde mig och slasade mig ut i solen, genom den människofyllda Slottsparken och bort till Stadsbiblioteket.

Vilket bibliotek. Inte tyst direkt. Jag bytte (böt?) plats fyra gånger, det var nåt hemskt jazzband som började spela. Hallå? På bibliotek? Måste ju finnas någon bättre arena. Där folk inte sitter och läser.

Men det var trevligt. Att få läsa lite Sture Linnér och känna mig sådär genuint intresserad av någonting. Och ja, lite kunde min abstinens släckas.

Jag är lite sur. Men när jag går hem från jobbet idag ska jag lyssna på Peter, Bjorn and John. För de är underbara. Jag utnämner deras Let's call it off till veckans låt. Eller Amsterdam. Underbara i alla fall.

Läser en superdålig bok om att män är som hundar, Everything I know about men I learnt from my dog av Clare Staples, författaren av Sex and the City. Vilket bull. Endel saker är lite roliga och tänkvärda, men herregud... Jag hoppades vi kommit ifrån sånt där gammalt tänkande, typ "disappear occasionally and don't explain where you have been. Give the impression that you have an exciting and interesting life away from him. He will instinctively fight to spend more time with you."

Varför ska man behöva låtsas? Varför dessa spel?

Fick plötsligt The Cure på hjärnan.

Jag förundras lite över Malmö. Jag bor i det som kallas Västra innerstan, nära Ribersborgs strand. Inneboende i en lägenhet, och i mitt område är det just lägenhetshus, låghus. Men ett stenkast från mig ligger ett flott område med tjusiga, dyra villor (och vilka trädgårdar!). Vandrade runt där igår med Madrugada i lurarna (åh, underbara, norska Madrugada), blickade upp mot husen och försökte se ut som om jag inte en brottsling som planerade att bryta mig in i något av dem (är det bara jag som är sådär? Jag tror alltid att alla butiksbiträden tror att jag snattar, men det gör jag absolut inte och jag vet inte om de tror det, men jag är rädd för att de gör det, jag känner deras kalla blickar bakom min rygg).

Och tänkte att Malmö är inte som Stockholm. I Stockholm ligger de flotta villakvarteren utanför staden, i förorterna, i de yttre stadsdelarna och i kranskommunerna. Inte två (tre) stenkast från centrum (om man inte räknar Djurgården och området ut mot Gärdet, men där är det kanske mest ambassadvillor).

Åh, Orrefors limitedserie Night & Day (design Ingegerd Råman) tycker jag om. Svart, vacker, mystisk, lite grekinspirerad (i mina ögon påminner just vasen om de antika geometriska vaserna från Grekland). Och såklart, lite för dyr för min plånbok.

Ja. Framtidsångest. Känner att hösten kommer gå snabbt (jag har redan varit  bosatt i Malmö i mer än fyra veckor) och efter jul så... är det slut. Skolan. Pluggandet. Min utbildning. Jag kommer vara färdigutbildad (om allt går som det ska). Och då är det dags att skaffa jobb. Jobb? Hur ska jag få det? Hur? Var? (Varför?). Det skrämmer mig verkligen att jag inte vet.

Pratade med min klasskompis Marie igår. Hon sa att jag ju kunde ta vilket jobb som helst, det behövde ju inte vara ett journalistjobb. Men jag vill ju ha ett journalistjobb! Tror jag. Eller rättare sagt, jag skulle jättegärna jobba inom museivärlden, men jag skulle känna mig så misslyckad om jag inte fick ett jobb som jag utbildat mig till. Det känns som om det kommer gå så bra för alla i min klass, men inte för mig.

Ångest.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Angels in America. Gripande dramaserie på SVT i lördags natt. De avslutande avsnitten på lördag. Gillar starkt.

...och bloggande.Kvällarna är kanske den bästa tiden att jobba på.

Okej, lite gladare nu. Jennie har kanske gaskat upp mig lite.

Helgen hade just också uppgaskning på schemat. Var lite sugen på att fara hem, fick sån där intensiv längtan efter jag vet inte vad. Tillbaka i tiden tror jag. Till sommaren som just gick, till oktober förra året, till barndomen. Till dagis.

Men, uppgaskningen. Tog en promenad i några av de delar av den här staden som jag inte förut sett. Råkade dock vandra utanför kartan (min karta är ganska liten) och villade bort mig, men tillslut kom jag fram till Pildammsparken, den underbara. I öronen hade jag Lars Winnerbäck och Marit Bergman, ja, jag måste ju leva upp till mitt rykte (ni som inte förstår det där kommer kanske att förstå i framtiden).

Och Marit Bergman ja. Hennes nya skiva gör mig så glad. Hon låter sådär löjligt lycklig och förälskad, och det får mig att vilja bli det också! Det var ett tag sen nu...

Jag ska emigrera. Vill inte bo kvar i det här skitlandet. Men, jag visste det redan innan. Jag skyller allt det här på det välkända faktum att åtta av tio svenskar är dumma i huvudet samt visar tydliga tecken på dålig smak (de tittar till exempel på Melodifestivalen, köper Absolute-skivor, gillar Carola samt röstar borgerligt).

Jag fattar inte hur folk kan gå på det där ägghuvudets lurendrejerier. Nu kommer det gå utför. Och hur kan det finnas så många kristdemokrater i det här landet? Det är ju sjukt.

Ja, jag är arg. Ni kan ju kalla mig småsint om ni nu vill det.

Sitter och tittar på resor hem. Är lite sugen på att åka hem, vet inte riktigt varför. Vill ha familjemiddag med systrarna och alla.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Att utnyttja sin rösträtt. Vi har som medborgare rätt till det. Vad man än tycker om politik och politiker så bör man gå och rösta. På mig om inget annat känns rätt. Rösta bara. Ligg inte hemma.

Igårkväll började jag läsa Erland Loes nya bok Volvo Lastvagnar. Underbart rolig. Om jag var en sträckläsare skulle jag sträckläsa den.

Plötsligt blev det jul. Här på redaktionen tuggas det frenetiskt på kaneltuggummi. Underbart gott. Ny drog? Kan bli.

Och jag har snart varit singel i ett år. Jag vet inte om jag börjar tycka att det är sorgligt.

Ser på Designonlines hemsida att Slottets klassiska tebord fått en renässans i Magnus Löfgrens Tablo från Design House Stockholm. De har säkert funnits länge, men jag har inte reflekterat öve det faktum att idén är samma som de gamla teborden från... ja, 1700-talet?

Skåne i all ära. Men sjukvården. Satt av en för er okänd anledning på Malmöjouren igår, akutmottagningen alltså. Åh, vilket inferno. Kom in dit, i ett litet äckligt inrett väntrum (noll mysfaktor, i motsats till Huddinge sjukhus akut - där jobbar ju dessutom Stefan) fullt av folk som hostar och snörvlar samt barn som skriker och föräldrar som inte tar hand om/säger åt dem (visst låter jag som en surkäring!). Och över det hela, en stank, eller flera olika vedervärdiga odörer från alla sjuka människor.

Och väntan. Den långa, långa väntan i detta avskyvärda väntrum. Väntan i olika omgångar. Tills jag tillslut blir inslussad i ett litet rum med en brits, där jag får vänta lite till. Efter kanske tio minuter, lagom tills jag tror att de glömt att de stängt in mig där, knackar det på dörren och läkaren kliver in. Det tar kanske tre minuter, sen skickar han ut mig. Men jag var i alla fall sjuk, som jag anat.

Virrar mig till det kvällsöppna Apoteket, där kön är om möjligt ännu längre. Vedermödorna när jag kom fram till kassan orkar jag inte ens prata om.  Det får vara.

Jag gillar Skåne, men sjukvården...

Jag vill ha choklad... Varför ska jag ens försöka undvika sötsaker? Ibland ska man väl få unna sig?

Gulliga, gulliga, gulliga före detta arbetskompisar som tagit reda på min jobbadress och skickat ett stort vykort som flera stycken skrivit under! Med kungen och drottningen på, såklart! Åh, saknar dem!

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Spioneri. Nej, jag tycker inte att folkpartiet har gjort rätt, nej.Men jag tycker att det är lite spännande. Men, jag menar mer privatspioneri. Jag ska skaffa en besöksräknare där man kan se typ vem som varit inne och kikat på min blogg. Var de sitter, varitfrån de hittat min sida. Samtidigt som jag tycker det är obehagligt när min kära syster utbrister "Jaha, du har mac nu"...

Jag har fått önskemål om att visa hur min omtalade utsikt ser ut...

Fortfarande kvar. Muggarna alltså.

Dimma. När jag plötsligt lyfter ögonen från datorskärmen och blickar ut ser jag att Turning Torso dimmat bort.

Varför har det blivit så mycket väderbloggning på sistone? Jag som tänkte få den här bloggen att handla om viktiga, intressanta saker...

Jag fryser. Redaktionen är kall och... kall. Mitt skrivande är inte på topp idag märker jag.

Har en grön, en gul och en blå Höganäsmugg på mitt skrivbord. Ganska fint. Så går det när man är lat och inte orkar bära bort dem till den vanligtvis överfulla diskmaskinen. Men vi kan säga att jag har dem kvar här som ett statement. Eller att det är konst.

Jag dricker alldeles för mycket kaffe. Men det ska man väl som journalist kanske.

Går ut mail på klassmailen. Alla är vi utspridda över landet, över medier. Försöker få lite koll på vad de andra gör, men här nere känner man sig lite Sverige-frånvänd. Vänd mot kontinenten istället.

Försöker planera min framtid. Den närmsta i alla fall. Omöjligt. Jag vet inte ens vad jag gör om fem månader. Och kalendern gapar tom. Jag hatar att ha en tom kalender.

Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol. Eller bara gråa, trista moln. Utsikten mot Danmark var som en tavla igårkväll.

Ibland skulle det vara trevligt att ha en pojkvän. Eller inte.

Det regnar. Så att det knakar i huset. Turning Torso har plötsligt blivit oklar, på grund av det piskande blöta som just nu faller i hög fart ner mot våra fönster. Men lika plötsligt som det kommer så går det. Och det är alltid lika överraskande.

Måndag morgon. Har nästan längtat, även fast helgen tillslut turned out to be a good one. Jag trodde inte det i fredags när jag slet mig från jobbet.

Nu sitter jag här och lyssnar på Marit Bergmans nya skiva. Det låter väldigt bra.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: SuDoku. Okej, jag vet, jag är flera år efter. Men nu när jag inte har dator på kvällarna så är SuDoku et utmärkt tidsfördriv!