Stjärna i min egen värld

Nu ska jag dricka öl med Robin. Robin, som blev "utslängd" ur sin lägenhet vid det perfekta läget Åsögatan, och nu bor i Midsommarkransen, vilket visserligen är väldigt bra också. I alla fall för mig, det är ju himla nära. Jag har blivit lokalpatriot och umgås bara med folk som bor i närheten - Hedvig, Patrick och Robin. Det där var en lögn, men sanningen är att jag, Patrick och Hedvig skulle ses idag, men de hade inte riktigt råd med öldrickande. Egentligen inte jag heller. Och den här helgen blev nog den fullaste på ett tag. I fredags var jag och Hanna på... vad det nu hette, i närheten av Mariatorget/Zinkensdamm. Jag och Hanna som för övrigt, under den kvällen, bestämde att vi ska åka till Berlin i april! Det ska bli superkul.

I lördags blev det fest hos T:s kompis i Sundbyberg, jag var den enda tjejen, men det var trevliga pojkar. T hällde som vanligt i folk av sitt gift, Strohrom och Fernet Branca, gah, vad äckligt det är. Vi avstod dock utgången i sista stund och smet under repet och hem. Det var nog bra. Jag var rätt trött.

Men nu är det nya takter.

M, alltså jag, borde gå och lägga sig, men har ingen lust. Eller sådär. Har just varit på Landet (Telefonplan reds. anm.) med Hanna och några av hennes vänner. Träffade på Kristin där, av alla ställen. Kors i taket. Konstigt men helt okej.

Pratade med Martin på väg från t-banan och hem. Trevligt att höta hans röst, det var ett tag sen.

Glad igen. T och jag tycks ha löst problemen, och efter fem dagar av sorg så känns allt bra igen. Och jag hoppas att allt håller sig på den vägen.

Kommer just hem efter en skön kväll på Debban Slussen, med Hanna. Hanna som jag gått i samma klass som i tre år, men först nu har förstått att uppskatta på riktigt. "Vi är i förälskelsen av vår kompisrelation" som hon uttryckte det, fast säkerligen snyggare än jag citerar henne. Och överallt man är träffar man Anna S.

Det var ett tag sen jag var ute på riktigt. De få gångerna jag varit det på senaste tiden har jag dragit mig därifrån tidigt. Det finns ju andra prioriteringar nuförtiden. Men julfesten, även om det inte var så mycket jul, på Debaser, var riktigt lyckad. Måste umgås mer med Hanna, helt enkelt.

Nu måste jag gå och slafa (ska bara kolla facebook). Jobbar ju för bövelen imorrn.

Åh, jag är ibland så bra. Efter några veckor där all mat smakade äckligt, förutom den som lagades av någon annan än mig själv, förslagsvis en skicklig kock på någon restaurang, så är jag tillbaka i spåren. Dagens veggiefärssås med tacosås och lite rester från tacomiddagen vi åt i fredags, blev fasansfullt god. Jag ville dock inte proppa i mig, måste spara mig till pepparkakorna och de hembakta lussebullarna, Sofie, Lina och Ankan kommer på julfika om en timme. Pepparkakorna är inte hembakta trots att jag har egna formar nuförtiden, utan är bakade av "Anna" och "Kung Oscar" (vilken Oscar syftas det på? "Oscar den första är vår man!" som Robin "brukar" säga).

Min favoritkung är visserligen Oscar II. Och min nuvarande favoritkejsare måste bli Nero, eftersom jag ska skriva uppsats om hans gyllene hus, Domus Aurea, som jag varit alldeles för slapp för att läsa särdeles mycket om idag. Men jag har kommit på ungefär hur jag ska vinkla det och vad det ska handla om. Ska bli roligt. Hoppas jag. Jag har alldeles för mycket annat för mig hela tiden. Eller ja, det kanske jag inte har, eller ja. Äsch.

Nu är jag riktigt förvirrad. Är det som Kristina säger? Att Kristin inte är sur på mig av nån anledning? Att hon egentligen inte är sur alls? Att det är nån slags missförstånd? Eller är det nåt som Kristina, som vill att alla ska vara sams, hittat på? Kan vara så. Det är för mycket som talar mot det.

Kvällen i Hökarängen, hos Sara och hennes sååå söta roommate Ida, var riktigt trevlig. Vin och chips och en riktigt stor lägenhet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Måste ju orka allt jag ska göra imorgon. Vad det nu kan vara. Äta Jonas biskvier kanske.

Det klampar runt elefanter på mitt huvud... vad gör de där?

När man är full och glad och har trevligt sällskap är det svårt att komma ihåg att det är tisdag och att t-banan slutar gå vid halv ett (eller när det nu är). Således blev det buss hem för en full Madelene igår, efter kvällens strapatser. Om utvärderingsmiddag på Slottet och slottsöl på Movitz ("I like to Movitz Movitz") är strapatser vet jag inte, men trevligt var det, och många var vi.

Jag fick nattsällskap i form av allseende, allförstående, klarsynta MM, Martin (han förstår allt som pågår), som missat sitt tåg hem till Uppsala. Och han sov i extrasängen. Vill bara understryka det för att reda ut eventuella missförståenden och övertolkningar (sånt som jag vet att folk, jag däribland, gärna sysslar med).

Men om de där Hannibals elefanter bara kunde sticka till Alperna istället...

Imorse ville jag inte gå upp ur sängen. Det var till och med undermedvetet - jag stängde av snoozealarmet. Det gör jag nästintill aldrig. När jag väl kom utanför dörren var det alldeles grått och mörkt.

Men det blev en bra dag ändå. Jag och Martin var extra och hängde som sådana ihop hela dagen. Jag tjatade på, men jag tror inte att han tyckte det var för otrevligt. Vi löste korsord med Osci, jag lärde honom innervägen till antiken (som jag inte kunde för någon månad sen), åt plommon och lunchavlöste Rikssalen (två kassainkompetenta kan ju göra underverk i kassa!).

Jag blev glad. Det känns bra.

Jag har visst gjort nåt. Både Kristin och Daniel vägrar svara på mina sms. Jag ringde den förstnämnda, hon lät helt off men sa att hon inte var sur på mig. Och att det inte var nåt annat.

Åh, äntligen, svar från Daniel i alla fall.

Uppdatering vid 15-tiden: Jaha, ja, då var jag och Daniel inne i vårt vanliga gräl - igen. Hur länge lyckades vi vara vänner den här gången? En månad? Det jobbigaste är att han bara ignorerar mina sms nu, när jag faktiskt vill "bråka ut" på riktigt, så vi får ur oss nåt.

Kristin svarar fortfarande inte svarat på mitt uppföljnings-sms med text i nåt med stil med "jag litar på att du säger till om det är något jag gjort".

Fasen. Konsum stänger 20.00 på lördagar. Jag trodde det var 21.00. Vilket innebär att jag inte har någon frukost att tala om. Blä.

Blev inget Club 90's igår. Folk skulle jobba och jag blir alltid seg av förfest. Men vi hade trevligt hos Daniel. Indiskt, vin och wasabiärtor. Och nu vet jag vad "Wataridori" betyder. Flyttfågel.

Nu ska jag dö i soffan med min dvd.

Ledig ördag. Jag vill bara till jobbet.

Idag... ja, nu är det ju fredag... men igår, torsdag, spenderade jag och Daniel vår lediga dag med att använda våra Stockholmskort (VIP) som vi fick genom jobbet. Och man vill ju hinna med så mycket som möjligt, Smålandsgener som man har (Daniel har kallat mig för snål smålänning hela dagen). Således;

Katarinahissen.
Spårvagn.
Waldemarsudde (favorit!)
Spårvagn.
Hallwyllska (murrigt).
Lunch från Max vid Raoul Wallenbergs monument.
Vin och sprithistoriska.
Judiska museet.
Nationalmuseum (överdos).
Nobelmuseum (där farmor träffade farfar!).
Storkyrkan (bara för att).
Slottet (såklart).

Sen väntade en visning av Prins Bertils våning (ej öppen för allmänheten), och sedan slottsöl på Movitz (vårt hak).



Fin dag.

Robin har varit här. Han tycks lika peppad inför antiken kurs b som jag. Alltså väldigt peppad! Och då är jag inte ironisk. Som vi brukar säga och citera Varan-TV; "Jag är historiker, och inte alls intresserad av porr".

Han har för övrigt hängt här och vi har gjort milkshake på två liter vaniljglass. Och druckit upp allt! Tokigt! Dessutom tittade vi på Eddie Izzard. Ännu tokigare.

Nu måste jag nog stänga av The Perishers nya skiva (lovande!) och skutta i säng.

Vissa trugade Stjärna i min egen värld-läsare kanske märkte att förra inlägget, det Bowieinspirerade Unwashed and Somewhat Slightly Dazed slutade mycket tvärt. Kanske märkte ni det inte. Det spelar inte så stor roll. Sanningen är i alla fall så att inlägget skulle bli mycket längre, men att jag istället gav mig ut på upptåg med vänner. Clint Eastwood-lovers om jag är begav jag mig till Tantolunden, mötte Kristin, Timo och Daniel och en stor filt i gräset framför storbildsskärm som visade westernklassikern Den gode, den onde, den fule.

Att titta på film med Daniel är alltid en rolig upplevelse, eftersom han liksom jag skrattar vid fel tillfällen (fast han har nog anledningar).

Jag blev lite retad för min rödhet. Kristin frös så att hon skakade och tog mig hårt hårt i nacken när jag kallade henne för vindskydd (vadå, det var ju inte jag som startade det!), Timo och Daniel förutsåg replikerna och Daniel tittade bort under de "förlängda" scenerna. Själv tuggade jag Menthos. Den är mycket godare nuförtiden.

Frågan är - vem i vårt lilla gäng på fyra är den gode, vem är den onde, vem är den fule och vem fasen är den fjärde? Kanske den fulla, flinande "italienaren" som är med strax innan brosprängningen. Men vem är i så fall honom? Får ta upp det imorgon.

Gah. Åh. Huh.

Nej, nej, allt är bra med mig. Vaknade kvart i tolv, svettig och förvirrad. En massa dyrbar tid att lägga på tidningen bortkastad på sömn, men det var det värt. Jag stupade i säng 05.44 imorse, efter att ha tagit första tunnelbanan hem. Slottsbrännbollen vid Rosendals slott drog ut på tiden, eller ja, vi drog ut den. Inte själva spelandet, mer drickandet, pratandet, allsången (nåja) och trevligheten. En tapper skara stannade kvar även när mörkret hade fallit, tillsammans med en mycket oskygg räv som sprang omkring i det blöta gräset. Daniel och Sandra lämnade in vid... vad kan klockan ha varit? Runt ett? Två? Kvar blev jag, Timo och Kristin, ihopträngda på två filtar. Vid tretiden, när vi visste att vi missat alla möjliga tunnelbanor, lämnade vi det våta gräset och tog vårt pick och pack och vandrade in mot stan. Hittade några vattenspridare vid Djurgårdsbron som vi lekte lite i. Gick upp förbi Nationalmuseum, tittade på dimman, gick till jobbet ("Det känns som att komma hem"), kollade när första tunnelbanorna respektive Saltsjöbanan gick, och vandrade långsamt ner mot Slussen medan stan sakteliga höll på att vakna. Det hela var mycket underligt, men väldigt trevligt. Allt som bryter mot mönstret, som Timo sa.

Nu har Tusse stuckit, jag försöker jobba, borde förbereda för intervjun med Johan i kväll, undrar vart mitt huvud befinner sig och lyssnar på Club 8.

Möjligt att jag glömde huvudet i gräset på Rosendal. Jag får åka dit och leta.


Jag och några pojkar. Posing? Kanske. Thanx Kristin för the pic.

The Radio Dept. säger alltid mest.

"Unexspect grief is just too bad
I've never seen you this sad
And if you need someone who doesn't talk back
I'll shut my mouth for you
anything you want me to"
The Radio Dept., Pet Grief

En kompis fotobok med bild på Majakovskij och Lili, det kan va vi...

Hängt hos Robin - "kopplaren". Vi drack halvgott vitt vin, god retsina, pratade om feminism och slampighet, imponerades av Kate Bushs storhet, lyssnade på Doktor Kosmos (och jag vill här understryka att en av medlemmarna i Doktor Kosmos tycker att jag är söt) och diskuterade trängselskatt, ringleder, knark, nutidens liberalism och annat intressant. Det slutade med att jag dansade till Jag låg med henne i Tjeckoslovakien, sen stack vi ut till grillstället vid Björns trädgård, där jag tjyvade av kopplarens veggoburgare och fick lära mig saker om Olle. Dessutom fick jag en blandskiva (som han bara gör till folk som betyder nåt), Maddälään vol 1, Vivat Rex! Trist att han ska vara borta i tre veckor.

Jag låg med henne i Sundsvall och Gävle, jag låg med henne i Malmö och Umeå, jag låg med henne i Tjeckoslovakien...

Nej nu blir det retsinapaus hos dansken. Är man antikare så är man.

När ska vi dricka barbarvin?

Åh. Tur att jag har snälla vänner. Pålitliga vänner. Som tar hand om mig när jag får för mycket i mig. Som igår. I Humlegården. Jag vaknade stirrandes i ett okänt tak imorse. Kom snart på att det var Kristinas tak, att jag låg i hennes säng och att jag antagligen var väldigt väldigt bakis (vilket bevisades när jag lyfte på huvudet). Men var var Kristina? Jo, där var hon. På en madrass på golvet. Med jackor som underlakan och Frasse Flamingo som kudde. Vi sov lite till, kravlade oss (mig) upp och fick gröt till frukost. Tack, snälla. Bra att jag har vänner som tar hand om mig, när fyllan och bakfyllan slår till.

Chefen sa att jag såg rätt blek ut. Tur att jag har en snäll chef. Han tyckte att jag skulle hem och käka pizza.