Stjärna i min egen värld

Lyssnar på He Knows the Sun och ser att solen skiner ute. Har lite ångest, sån där krypande, men den kommer nog gå över. Är glassugen. Funderar på att gå och panta alla flaskor och burkar som ligger och skräpar här hemma och byta pengarna mot glass.

Och ja. Den här bloggen har pågått kanske alldeles för länge. När den startades var det av en annan orsak än någonting jag känner nu. Och den har tappat sitt syfte, och mitt intresse. Och nu, äntligen, känner jag att det är dags för ett riktigt avslut. Skrivberoende som jag är kommer jag antagligen dyka upp någon annanstans. Det återstår att se. Men hur som helst. Hoppas ni inte blir för ledsna. Nu ska jag lyssna på musik som gör mig glad, typ The Legends och Parker Lewis. Och kanske gå ut i solen.

And it's cold outside in the streets
but it's warm in a back of a taxi
And I heard paradise is too crowded for people like you and me

Har tänkt blogga om en massa saker - att jag fyllt år, mina shoppingfynd, att det inte blir Malmö i sommar men väl en hel del semester, att Telia skickar ut reklam som visar att de inte alls tänker på naturen, att sommaren är här och solen gör mig ölsugen varje dag, att jag klippt mig, att Fryars är en helt underbar lovande artist... men det har inte blivit så mycket med det. Förlåt. Jag ser ju att ni fortfarande går in på min blogg, då kan man ju kräva lite uppdatering. Ja. Men jag får bara inspiration när jag inte är här, inte vid datorn. Här fastnar jag bara.

Och nu ska jag gå och lägga mig. Börjar tidigt imorgon. Och förresten - grattis storasyster Malin.

En fågel flög just förbi mitt köksfönster och bajsade. Jag såg det i ögonvrån. Det hamnade inget på fönstret i alla fall, men det kanske hade varit bra, som en startsignal för att jag måste tvätta dem.

Ledig idag, borde ägna mig åt böcker, men jag gör annat, som att baka bröd och lyssna på min och Kals podradiosändning. Vid tio- halv elvatiden kom Robin hit för att... äta frukost. Jag trodde vi skulle plugga, men vi köpte en lång baguette, lite vegetariskt pålägg, bryggde kaffe och tittade på början av Airplane!. Sen drog han.

Jag har nästan ätit upp alla M&M's som jag fick så sent som i måndags. Det var en extra stor jumbopåse. Jag skäms, men bara lite. Pappa var allvarligt oroad för min hälsa och tyckte att jag var alldeles för smal, så att äta lite (mycket) godis måste vara något positivt. Det är hur som helst lite rörande när ens far visar oro för en. Då vet man att han verkligen menar det.

Tycker för övrigt att det är riktigt kul att spela in podradio, vi borde göra det var och varannan dag. Jag lät inte fullt så idiotisk den här gången.

Ska träffa Sofie, men vet inte om det blir idag eller imorgon. Helgen ser rätt oplanerad ut förutom fredagkväll med Kaisa. Och besök med min klass till min arbetsplats, förstås. Antikmuseum here we come.

Tråkigt att vara ledig. Jag vill jobba mer. Slita ut mig tills jag inte orkar längre, och sedan stupa.

Har läst ut Brott och straff nu. Åh, gillade riktigt mycket. Jag fann Raskolnikov väldigt sympatisk trots sina brister. Dessutom blev jag starkt påverkad av boken, vilket mitt undermedvetna gjorde mig påmind om. I natt drömde jag att jag och Robin tog livet av någon tjej. Det var inte så att jag fick grova samvetskval såsom Rodja, men det var inte roligt efteråt. Jag vet inte varför vi tog livet av henne. Jag minns mest ångesten efteråt.

Hemma från Berlin. Svårt att ordbestämma alla intryck. Berlin är enormt, svårgenomträngt, mysigt på sina håll, platt, svåröverskådligt och så mycket annorlunda än Stockholm. Jag gillar det, men jag tror inte jag skulle trivas med att bo där. Jag tror det kanske är för hippt för mig. Och som sagt, för stort. Men fyra dagar är lite kort. Både jag och Hanna tyckte att det kändes som vi faktiskt bodde där och att det var fel att åka till Sverige igen. Kanske berodde detta mycket på att vi bodde i en lägenhet (en enorm lägenhet!), träffade Jonas och Stina och inte hittade på alltför turistiga upptåg.

Men det var bra. Men det finns bra saker här hemma också. Och just nu känner jag mig rätt lycklig över det mesta. Jag hoppas det håller i sig ett tag.

Alltså, jag är inte så förtjust i lila och gult egentligen. Men jag kände att det söta rosa hade spelat ut sin roll. Så söt är jag ju inte. Eller, kanske, men ja. Så det blev påskinspirerat gult och lite brytande lila till det.

Huh. Vad poppis man blir ibland. Med folk som googlar efter ens blogg. Jo visst... Det roligaste med att blogga är kanske egentligen att se vilka som läser. Eller ja... egentligen vet jag inte om det är kul att blogga längre. Att jag en gång startade min blogg var väl, gissar jag så här snart två år senare, för att kanalisera all ångest som jag inte kunde få ur mig. Och visst har det hjälpt. Och visst har det skapat ångest också, när man kommit på att man sagt alldeles för mycket. Fast ändå är det inte många inlägg jag har raderat... konstigt nog, kanske.

Och lilla M är en envis flicka. Dumenvis kanske. Mm, antagligen. Men Neutral Milk Hotel The King of Carrot Flowers Part 1är för fin.

Så. Vecka tio visade sig chockartat bli en av de sämsta veckorna i mitt liv, till slut. Fast det mesta verkade bra. Därav chockartat. Och jag kan inte ändra något, jag önskar bara att det var annorlunda.

Jag vet inte om jag någonsin mått så här dåligt. Jag vet att jag är en känslig, överreagerande sentimentalist, men jag... kan inte smälta. Vet inte hur jag ska göra nu. Vet inte var jag ska ta vägen och börja om. Orkar inte. Vill inte.

Hah. Herregud. Livet är rätt skrattretande. Men jag har inte lust att låta någonting förstöra den här underbara veckan. Nej, inte alls faktiskt.

29 Febbraio. Jag har en italiensk kalender med katter i Rom, inköpt under höstens Romresa, därav den utländska touchen. Skottdagen. Det var faktiskt så att romarna började året med mars, februari var således årets sista månad och det var logiskt därför man lade den extra dagen här. I slutet. Det är också därför september, som är vår nionde månad, heter just september (septem= sju) och så vidare (octo=åtta). Ja, men det förstod ni säkert redan.

Igår spelade jag och Kal in podradio, inom kort kommer ni kunna höra min röst om ni så önskar. Det var kul, även om jag nog låter lite småfånig. Som alltid.

Idag fick jag två ex av min tidning. Tänk, det känns inte lika häftigt som förra gången. Samtidigt är jag mer rädd för att hitta fel, jag vågar inte titta så noggrannt i den. Men fin är den. I butik på tisdag!

Annars skrev jag mest för att berätta att uppsatsen blev opponerad på igår, hon som opponerade var ganska ondsint, eller petig rättare sagt (hon ville aldrig sluta påpeka saker), men min lärare Arto tyckte att den var väldigt bra (eller sa han bara "bra"? Äh, den var väldigt bra) och att mitt språk var... mycket bra. Ja, jag blev hur glad som helst över den kommentaren, och efter att ha delat en flaska rödvin och en pizza hos Kristina åkte jag röda linjen rakt hem med ett leende på läpparna - faktiskt. Det var svårt att sluta le.

Så båda mina januari- och februarisysselsättningar - tidningsredaktörande och uppsatsskrivande - är färdiga.

Och så skulle jag också säga att Pacific! är helt underbara. Helt! Undebara!

Hot lips I do like you
yes, every word is true
I really like you
you make me feel so cool
I wanna be you
to see what you is like
to feel how it feels to be kissed by love

Just tittat klart på Marie Antoinette. När jag såg den på bio hösten 2006 var jag inte så imponerad, vilket jag vet att jag bloggade om då. Nu tyckte jag att den var ganska trevlig, ändå. Förväntningar styr alltid allt. Och jag vill åka till Versaille!

Idag har jag hängt med Ola och introducerat honom för slottet, pratat länge länge i telefon med Hanna och sedan Martin, undvikit att arbeta något på den opponering jag skall göra på en uppsats, funderat på att hämta min cykel hos mamma och pappa men kommit på att det får vänta någon vecka eller så samt beslutat mig för att lägga bort de två röda mattor jag tidigare haft på vardagsrumsgolvet. Det är rött ludd överallt. Tröttsamt.

I övrigt har jag börjat simma. Jaa, jag har varit och simmat en gång, så jag vet inte om det är en start på någonting. Kanske blir det lika intensivt som allt jag tar för mig innan jag tröttnar. Men jag ska försöka gå dit på torsdag igen, hur som helst.

Har lämnat in uppsatsen. Som sagt, opponering på tisdag. Roligaste uppsats jag någonsin författat (min tredje). Förhoppningsvis bästa, också.

Hoppas på att kunna somna nu. Snabbt.

Funderar, återigen, på att sluta blogga. Förut har det mest varit för att jag inte haft inspiration att gagga mer om mig själv. Nu känns det mer som om så mycket som man skriver om sig själv kan bli fel när det når ut. Att det jag skriver av ångest, för att få ur mig nåt, och sedan inte reflekterar över, kan... läsas.

But, then again, det är ju jag. Jag vet inte om jag, när jag bara måste nå ut någonstans utanför mitt eget huvud, kan sluta skriva av mig. Och all den ångest som den här bloggen har innehållit under de snart två åren, ja, när jag tänker på det så känns det som om det inte gör nåt om jag fortsätter pladdra på. Det är ju trots allt för min egen skull.

Och dessutom tror jag att mina vänner fortfarande läser. Jag vill ju inte svika. Följetongen om mitt liv som egentligen inte berättar så mycket om mitt liv just nu. Men jag trodde väl aldrig att jag skulle höra Kaisa säga "Du borde skriva mer på din blogg".

To be continued. Tror jag.

Jag undrar varför min mobiltelefon och hemtelefon är helt tysta. De enda sms jag får är från Telia som meddelar mig om deras förmånliga erbjudanden. Screw you, Telia. Jag vill ha riktig människokontakt. Och för en gångs skull vill jag inte ta den själv.

Är så trött. Sov hos T inatt, eller sov och sov. Jag hade grymt svårt att sova. När jag väl gjort det vaknade jag tidigt tidigt, flera timmar innan jag skulle gå upp för att ta mig till jobbet. Kunde förstås inte somna om, låg och fick ångest över det faktumet och över att jag borde sova för att orka. Var i stort sett gråtfärdig när jag skulle ta mig upp vid niosnåret. Men det gick bra på jobbet ändå, jag tog på mig mitt solskensleende (??) när det kom folk. Nu ska jag äta pasta med pesto. Och sova.

"Do anything to make you smile
You are the ever-living ghost of what once was
Don't ever want to hear you say
That you'd be better off
Or you liked it that way

And no one is ever gonna love you more than I do
no one's gonna love you more than I do"

Fredag. Ska strax iväg. Tänkte ta det hemskt lugnt den är helgen, inte jobba. Skulle väl behöva skriva på uppsatsen men... det får vänta. Vet inte vart jag ska börja. Henrik, min underbara handledare, tyckte att den var bra såhär långt. Jag trodde att han skulle vrida nacken av mig för att det var så pass dåligt. Tydligen inte. Men man vet ju aldrig med göteborgare. Men hur som helst; Nero och hans gyllene hus får vänta. Pah.

Sjuk, igen. Host host host säger min hals, lagom kul. Har hällt i mig te med honung på farmors inrådan. Kanske hjälper det inte så mycket, men det är gott.

Gah. Nu ska jag nog klä på mig.