Stjärna i min egen värld

Nu är jag riktigt förvirrad. Är det som Kristina säger? Att Kristin inte är sur på mig av nån anledning? Att hon egentligen inte är sur alls? Att det är nån slags missförstånd? Eller är det nåt som Kristina, som vill att alla ska vara sams, hittat på? Kan vara så. Det är för mycket som talar mot det.

Kvällen i Hökarängen, hos Sara och hennes sååå söta roommate Ida, var riktigt trevlig. Vin och chips och en riktigt stor lägenhet.

Nu ska jag gå och lägga mig. Måste ju orka allt jag ska göra imorgon. Vad det nu kan vara. Äta Jonas biskvier kanske.

Idag har jag varit ganska duktig. Skrivit en jobbansökan. Har hittat ett annat jobb som jag gaaah, så mycket vill ha! Jag blir tokig när jag ser jobb jag vill vill vill ha!

Någon gång ska jag väl bli vuxen, som mamma vill, och skaffa mig ett proper job...

Och nu ska jag visst hänga med Kristina på fest hem till Sara.

Remember you're the one who summoned me above any other kind...

Gaoh. Höll på att få panik när jag inte hittade mina nycklar i väskan. De låg av någon idiotisk anledning i innerfacket. Det har aldrig hänt förut. Varför, Madelene? La du dem där när du var nykter? Eller full?

Blev lite fullare än jag räknat med. Har varit på spelning med syrran, The Sunshine på Nalen, var helt ok, gick mest för hennes skull. Jag tänkte inte dricka något alkoholhaltigt, men när vi fick ölbiljetter ändrade jag mig. Därav detta tillstånd.

Nonstop. Riktigt pensionärsgodis. Själv föredrar jag Smarties. Men så är jag ju inte pensionär.

Lyssnar på The Shins, over and over again. Det är helt underbart. Snyft.

Det klampar runt elefanter på mitt huvud... vad gör de där?

När man är full och glad och har trevligt sällskap är det svårt att komma ihåg att det är tisdag och att t-banan slutar gå vid halv ett (eller när det nu är). Således blev det buss hem för en full Madelene igår, efter kvällens strapatser. Om utvärderingsmiddag på Slottet och slottsöl på Movitz ("I like to Movitz Movitz") är strapatser vet jag inte, men trevligt var det, och många var vi.

Jag fick nattsällskap i form av allseende, allförstående, klarsynta MM, Martin (han förstår allt som pågår), som missat sitt tåg hem till Uppsala. Och han sov i extrasängen. Vill bara understryka det för att reda ut eventuella missförståenden och övertolkningar (sånt som jag vet att folk, jag däribland, gärna sysslar med).

Men om de där Hannibals elefanter bara kunde sticka till Alperna istället...

Nu har jag och mamma varit i Rom. Underbart. Kanske inte så imponerad av Rom som stad, men av dess... av allt... alla ruiner. Som är överallt.

På mitt initiativ kollade vi på rätt mycket. Allt från Colosseum till Caracallas termer, med Marcellusteatern och Vatikanstaten emellan.

Imorgon bär det av till Rom. Äntligen! Ska bli skönt med lite semester. Hoppas jag och mamma kommer överens. Påminnelse till mig själv; tygla ditt humör!

Igår var jag, Olle och Robin ute och vandrade i ett höstigt somrigt Stockholm. "Det känns som sommar" fortsatte Olle att säga. Och visst var det skönt. Och visst gillade vi att bli fotograferade av Robin och hans nya digitalkamera. Och visst blev vi snygga. Vi älskar att posa, tror jag minsann.

Min Julia är här. Det dök ner ett stort paket i mitt brevinkast nyss, och jag kunde knappt hoppas på att det redan var min Julia som kommit. Men det var det! Och den är hur fin som helst! Och jag är så stolt! Min alldeles första tidning. Ja, jag har såklart haft ett gäng superduktiga skribenter och stylister och fotografer också. Så all ära kan jag ju inte ta åt mig. Men jag är så glad.

Så spring och köp Julia Idol & kändis nästa vecka, den når butikerna 18 september!

Imorse ville jag inte gå upp ur sängen. Det var till och med undermedvetet - jag stängde av snoozealarmet. Det gör jag nästintill aldrig. När jag väl kom utanför dörren var det alldeles grått och mörkt.

Men det blev en bra dag ändå. Jag och Martin var extra och hängde som sådana ihop hela dagen. Jag tjatade på, men jag tror inte att han tyckte det var för otrevligt. Vi löste korsord med Osci, jag lärde honom innervägen till antiken (som jag inte kunde för någon månad sen), åt plommon och lunchavlöste Rikssalen (två kassainkompetenta kan ju göra underverk i kassa!).

Jag blev glad. Det känns bra.

Ledsen.

Jag och Daniel pratade med varandra igen. Det gick bra, ett tag. Men det var ett kort tag. Sedan bröt helvetet löst igen. Men jag orkar inte med det.

Idag har jag försökt nysta ut varför Kristin ignorerar mig. Jag ser att hon läser min blogg, men eftersom det tydligen är något som svider, och hon inte vill säga vad, eller att hon helt enkelt tröttnat på mig (jag vet inte om det är så, men om det nu är så är det ju något ärligare - och inte så barnsligt - att säga det rakt ut till mig istället för att bara vara tyst) så är hon oanträffbar. Jag har visserligen inte försökt nå henne sedan i onsdags, men tja, jag har ju tagit en hel del steg redan. Om hon nu vill vara sån får hon ju såklart vara sån, jag kan visst inte göra så mycket åt det. Jag är bara förvånad och ledsen, jag trodde i alla fall att vår vänskap var djupare än så.

Hur som helst, jag har försökt nysta. För även om vi aldrig mer pratar med varandra så vill jag fortfarande veta vad det är som föranlett detta tysta gräl.

Det har gått sådär. En källa har hört Daniel och Kristin prata om att den sistnämnde inte orkade svara på mina sms, av vilken anledning kunde han (min källa) dock bara spekulera i.

Daniel är allmänt anti och ville inte erkänna om han vet någonting som jag inte vet. "Jag är faktiskt inte så informerad. Kanske har det att göra med nån utskällning hon sagt sig ha fått på sin svarare. Vet inte." lydde ett sms från honom idag. Så, det betyder att hon hört mina svordomar och min desperata frågan om varför hon inte kan säga vad jag gjort. Och att hon har berättat så pass mycket för Daniel, i alla fall. Utskällningen kan dock inte vara anledningen till tysnaden - den började redan i söndags, och meddelandet var det sista jag har hört av mig till henne.

Det som gjorde mig ledsen idag var dock inte Kristins fortsatta tystnad. Hon får gärna hålla käften i resten av sin levnadstid, om det ska vara såhär.

Det som gjorde mig ledsen var snarare Daniels totala... avsaknad av förståelse för andra människor. Det var svårt att reda ut bråket mellan honom och mig, och jag försökte även fråga om han kände till något om Kristins ilska (eller vad det nu är) och om det har någon gemensam nämnare. När jag inte tyckte att han kunde acceptera min ledsnad över bråket både mellan honom och mig och mellan Kristin och mig så skrev jag istället ett brev medan jag satt och vaktade en trist föreläsning i Bernadottebiblioteket. Tänkte att han kanske skulle förstå att det faktiskt inte är särskilt kul just nu. Inte så att jag vill att han ska tycka synd om mig, synd om mig är det nog inte, men bara förstå att det här med Kristin tagit mig djupt, att jag mår dåligt av det och att jag vill rensa upp i min hjärna.

Ingen förståelse. Han, som så ofta är nere, kan uppenbarligen inte ta att någon annan mår dåligt. För då "överdriver" jag ju, jag är ju löjlig. Aldrig att jag skulle säga att han överdriver när han är deprimerad, som han rätt ofta är! Och det gör mig så sjukt förstörd att han inte vill förstå. Inte vill kunna prata. Att ingenting jag säger hjälper för att han ska fatta, eller ens vilja...

Jag vill bara att han ska förstå. Jag vet inte varför jag vill att just han ska förstå, men det vill jag.

Så. Det finns väl inte så mycket att säga. Jag och Olle gjorde slut idag. Ett gemensamt slut utan tårar, men just nu känns det jobbigt ändå. Lilla M vet aldrig, aldrig vad hon vill och känner. Och hon är a failure. Alltid. Men det var fint det som var, tror jag vi kom överens om.

Jag har visst gjort nåt. Både Kristin och Daniel vägrar svara på mina sms. Jag ringde den förstnämnda, hon lät helt off men sa att hon inte var sur på mig. Och att det inte var nåt annat.

Åh, äntligen, svar från Daniel i alla fall.

Uppdatering vid 15-tiden: Jaha, ja, då var jag och Daniel inne i vårt vanliga gräl - igen. Hur länge lyckades vi vara vänner den här gången? En månad? Det jobbigaste är att han bara ignorerar mina sms nu, när jag faktiskt vill "bråka ut" på riktigt, så vi får ur oss nåt.

Kristin svarar fortfarande inte svarat på mitt uppföljnings-sms med text i nåt med stil med "jag litar på att du säger till om det är något jag gjort".