Stjärna i min egen värld

Man blir lite konstig av att lyssna på The Radio Dept. Men jag kan inte låta bli.

Ah. Chromeos låt Needy girl på P3. Det måste vara jag. You're a needy girl, I can tell when I look in your big brown eyes...

Mina jeans är för stora. De sitter illa.

Jag ska fasen köra dem i 90 grader och se om de krymper.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Besök. Mamma och storasystrarna kör hela vägen ner genom stormen och hälsar på lilla malmöiten! Lycka!

Lars Winnerbäcks Åt samma håll får mig att vilja dansa runt på Götgatan, eller i alla fall vandra upp och ned, fram och tillbaka med någon, vem som helst.

Onsdag, sol och jag sitter på redaktionen och mumlar för mig själv på försökt skånska. Även om frukosten innebar mackor tappade i soporna, smör nedfallet på golvet och inget kaffe att tjyva, så blev det en hyfsad dag. Eftersom Egmont-tidningen King prisats som  årets tidskrift blev det tårta  i huset. Choklad.

Nu ska jag vandra hem med något bra i öronen. Och någonting spännande i huvudet. Vad återstår att se.

Åh, bra dag. På Hennes modell-plåtning hela dagen, riktigt söta, tuffa tjejer. Och snygga kläder. Och lunchsushin var riktigt god (vegetarisk sushi förstås).

Och jag vill också bli modell!

Anthony & the Johnsons och The Tiny är kanske inte världens bästa gå-musik, men det var det jag hade i öronen när jag gav mig ut i Höstmalmö. Slapp gråten. Det är ju annars... mitt signum att börja gråta till gråtmild musik. Även fast jag egentligen, egentligen är icke-ledsen.

Tittar igenom kvällens tevetablå. Här nere i Skåneland tittar folket även på dansk teve, därför innehåller Sydsvenskans teve- och radiobilaga tablåer för DR1 och Danska TV2, nästan lika stort som de svenska "huvud"-kanalerna.

Och Danmark är Danmark och danskarna döper saker och ting till vad de vill. Visst har Sverige en hel del bottennapp när det gäller översatta filmnamn, men varför, varför Danmark, har ni döpt den amerikanska filmen Roxanne till Roxanne - naesen er i vejen ?

Annat kul - och danskt - är Danmarks version av Let's Dance. Vild med dans heter det.

Tidningen Q:s skiva med det enligt dem bästa från 2005, Best of 2005 Vol#2, är perfekt en kall, ensam men för den sakens skull inte sorglig dag som denna, när jag går runt med fleecefilten som mamma prackade på mig innan jag flyttade hit inomhus och känner att nej, jag behöver inte hitta på något givande, jag behöver inte sms-terrorisera alla jag känner idag, jag behöver inte sörja allt som jag inte behöver eller inte borde sörja, jag behöver inte tänka på att den här meningen är alldeles för lång för att vara helt korrekt och läsarvänlig, jag behöver inte tänka på vad jag känner eller analysera mitt beteende, jag behöver inte döda min darlings i någon bemärkelse och jag behöver inte anpassa mitt språk till någon annans.  Athlete, Elbow, Bright Eyes och Anthony & the Johnsons säger att jag inte behöver någonting.

I'm going downtown where there is people... Richard Hawleys Coles Corner ger mig en väldigt julig sinnesstämning. Det är lite Driving home for Christmas över den. Kanske ska kolla om hon jag bor hos har några julskivor i cd-hyllan. Det är ju snart bara två månader kvar. Jag och Sofia brukar dock försöka hålla oss till, ja vad är det, är det inte förrän i december vi får spinna igång julens plattor? Det brukar nog bli tidigare hur som helst. Den underbara julskivan som jag satt ihop exeptionellt till Sofia kan man ju nästan lyssna på året om.

Nu är det bara glögg och pepparkakor som saknas.

Tittar på Musikbyråns tioårsjubileum och slås av att 1996 är så långt bort. Det var faktiskt innan Oasis gav ut Be here now. Och det var innan någon visste att Robbie Williams skulle bli det nästa stora.

Och jag var tolv år och säkert dramatisk redan då. Nu måste jag titta vidare.

Åh. Jag vill ha stövlar. Höga, svarta stövlar med kilklack och rund tå. Med eller utan snörning.

Ensam hemma. De jag bor inneboende hos har stuckit till landet, så jag har lyan för mig själv. Hela helgen. Upptäckte att det inte fanns några popkorn hemma, så jag sprang ut i natten, till närliggande Malmborgs ("Malmös dyraste affär" som en skånsk okänd man upplyste mig om när jag var på visit i somras). Det blev inte bara popkorn, utan också några diskreta chokladbitar. Fy på mig. Jag har slutat äta mat - jag har ingen fantasi, det blir bara fil med flingor - till fördel för lite sötsaker som frukt... och godis... Fy. Men popkorn är i alla fall inte så onyttigt.

Lost in Translation på SVT 1 ikväll. Har aldrig förstått mig på den. Men kanske ska jag ge den en ny chans. Alla tycker ju att det är en synd när man säger att man inte imponeras av den. För mig är det likadant (att jag inte imponeras alltså) av Sofia Coppolas kommande, Marie Antoinette. Snygga vyer, gillar kostymdrama, otroligt bra musik. Kunde bli något bra men...

Funderade på att gå på bio i helgen. Men när jag ögnar bioprogrammen finns det inget som lockar, inget jag inte redan sett. Och jag som trodde att det skulle gå en massa bra. Det får bli The Butterfly Effect på teve imorgon istället. För helgen lär ju inte bjuda på något mer spännande. Och jag har ju faktiskt velat se den länge.

Något glädjande på morgonen när det annars var svårt att gå upp. På regeringens hemsida informerar man inte om "cookies" utan "om kakor". Helt ljuvligt.

Jaha. Tangentbordet beter sig konstigt igen, jag kallsvettas och Torson skiner lite smått i solnedgången. I mina tankar rusar abortartiklar och i öronen susar Differnets Conflictionary. I magen kittlar ångest och ond hunger som inte är hunger alls. Jag har mest ont i magen vilket jag brukar ha på eftermiddagen efter att ha försökt stilla hungern med äpplen. Det funkar inte, det vet jag. Varför, idiot?

Och ska man laga mat? Nä, jag orkar inte, jag vill inte, och jag borde handla, men jag vill inte, jag orkar inte. Vad blir det för frukost imorgon?Trött på de evinnerliga mackorna med ost.

Saknar nåt. Eller mycket. Eller inget.

Ska gå hem. Dagen har varit lång som den är. Kanske blir det Pluxus i öronen på väg hem. Men antagligen blir det Deportees. Jag måste lyssna sönder alla låtar innan jag kan ta något annat.

Torsdag. Den här veckan känns så konstigt avklippt. Och det känns lite konstigt att vara här också.

Jobbigt. Allt känns hemskt när en vän inte kan vara vän längre, för att han känner mer och jag inte så. Jag vill inte få någon att gå in i en kris.

Jag skulle ha stannat i sängen imorse. Det är för tidigt att gå upp klockan fem på morgonen.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Hösten. Underbar årstid, om man tänker efter. Så här i oktober när kylan smyger sig på är det kanske kanske som bäst. Höstpromenader är alltid lika mysigt.

Bild från förra årets höst. En varm och kall sådan...

Jag har lust att blogga obegripligt, så som bara jag förstår, och citera nåt obegripligt, något som bara betyder nåt för mig. Så där som jag brukar. Men jag vet inte vad.

Det är kanske mitt sätt att vara hemlig.

Lyssnar på Tiger Lou och Jens Lekman och tänker. Kallt i lägenheten. Skulle gärna ligga under täcket. Malmö imorgon igen, lite konstigt att hoppa mellan städerna så här.

Åh, Jens Lekmans EP Maple Leaves (ja, eller Rocky Dennis var han på den tiden) är så höst. Sån där mörk höst, blöt gata full av blöta gulröda lönnlöv, småblåst och småregn och strålkastarljus från en mörk bil. Sån där höst. 

Den är rätt underbar i alla fall.

Slemmiga moderater på teve. Men dagen har varit bra. Det var otroligt roligt att träffa klassen, fast vi varit ifrån varandra (oj, jag låter alltid så dramatisk) så känns det som om vi har bra sammanhållning nuförtiden. Skönt men sorgligt (och skrämmande!) att vi slutar i januari.

Och jag kände mig allmänt snygg. Gillar att känna mig snygg, allt blir så mycket bättre de dagarna.

Åh, nu är det ett klipp från Västra hamnen i Malmö på Aktuellt.

Västra hamnen ja. Saknar jobbet. Kommer sakna folket sen. Verkligen. Och Malmö.

Men det är skönt att vara i Stockholm. Jag och my girls käkade grekiskt, sen gick vi till Muggen på Götgatan (fortfarande min favoritgata i stan). Längtat efter dem. Men som Ankan sa när vi vandrade ner mot Södermalmstorg, man har så mycket för sig, allt har rullat på bra. Allt går snabbt.

I'll be home soon.

Tåg är både jobbigt och härligt. Det härliga är den där... nostalgiska känslan av adjö. Att man ger sig iväg, även om bara för ett tag. Sitta och titta ut genom fönstret och bara känna sig... på väg...

Och så musiken i min mp3-spelare. Det är den som gör det hela härligt.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: När folk inte dyker upp. Ja, inte i det stora hela alltså, men på tåget. Så att man kan breda ut sig över två säten. Jag har haft tur två gånger i rad nu.

Ja (på skånska, öppet a, eller vad man nu kallar det). Ikväll bär det hem. Ja (på stockholmska, tungt ja), till Stockholm i alla fall. Jag säger hem om både Stockholm och Malmö, men det är klart. Jag är ju ändå skriven där uppe.

Det blir en helg fylld av trevliga aktiviteter. Måndag, tisdag också för den delen.

Imorse var jag hos tant doktorn igen. Suck. Dyr var medicinen också. Hoppas den fungerar.

Trevlig lunch. Behövdes.

Och på söndag blir det indiskt igen, fast på Kungsholmen den här gången. Slottsfolket kallar (nä, jag kallade på dem, och de lystrar). Och imorgon blir en dag av matorgie. Ska till farmor.

Det har aldrig varit så trevligt att vara borta. Att vara hemvändare är fint. Och vid jul blir det väl fullt av fester, det ska det ju vara för oss hemvändare.

Nej, sista ansträngningen nu. Att jag ens hinner det här. Skäms.

Sjukt stressad. Jag stressar upp mig av stressen här på redaktionen.

Igår hängde jag och Jennie på Möllevången, hemma hos henne, på... vad restaurangen nu hette, indiskt är hur som helst underbart gott och på Carib. Några öl och sedan bussen hem, perfekt onsdagkväll.

Avslutade just en telefonare och Jennie pekar på radion och frågar Vet du vilka det här är? Jag spetsar öronen, och en tanke far genom huvudet, men den slogs fort bort. Nej, jag vet inte, svarar jag. Jo men gissa. Jag lyssnar. Men nej. Nej, säg.

Take That.

Take That är tillbaka. Jag bloggade om dem någon gång i maj. Och nu är de tillbaka. Oj.

De sitter här och pratar om barn och att hämta på dagis. Det får mig att längta tillbaka till dagisperioden, lämning och hämtning. Underbara tider.

Fast livet är ju ganska bra nu också.

Jag har bloggtorka... och är stressad. Och så vill jag ha sms.

Lördagkväll. Strax söndag (när jag publicerat detta kommer det helt klart att vara söndag). Och jag är i Stockholm.

Jo. Jag skulle ha tagit tåget till Malmö klockan 14.20 idag (lördag alltså). Men tjejen som aldrig kommer försent (snarare för tidigt) missade det tåget. Jag hann rycka i dörren till en av vagnarna, men de var låsta. Förbannad kastade jag väskan i marken, sparkade på den och svor. När jag sen tog upp den och gick därifrån började jag naturligtvis böla. Jag klarar inte av sådana motgångar, jag gråter automatiskt av alla spänningar.

Alla andra tåg var fullbokade, och ett tag trodde jag att jag inte skulle lyckas ta mig "hem" igen. Men jag fick tag på den sista biljetten till ett tåg som går i morgon bitti.

Nu ska jag sova. Och imorgon ska jag inte komma försent. Det är inte likt mig. Det är Skånes fel. Allt är annorlunda där. Skönt att åka dit igen och slippa den vidriga stockholmskan.

Tillbaka från sjön, från singelkryssningen. Jag gick ständigt runt med mitt presspass, för att visa att jag inte var där för att jag är en desperat singel.

Jag hade en hel del förutfattade meningar innan, och jag är fortfarande ytterst tveksam till nätdejting. Men en singelkryssning får man nog ta för vad det är. Men kul var det.

Fibes, Oh Fibes gör mig så glad. Get up är helt underbar. Jag dansar runt här hemma. Kärlek.

Är hemma i Stockholm. I min alldeles egna lägenhet. Som jag inte behöver dela med någon! Skönt det är. Och Stockholm, det är väl alltid hem gissar jag. Om jag inte gör slag i mina drömmar och planer att flytta till Athen. Mer om det någon annan gång.

Det kändes lite konstigt ändå, i natt när tåget anlände till Centralen och jag släpade mig och mina väskor till tunnelbanan. När jag lämnade Malmö kände jag att jag uppenbarligen kommer att sakna den staden mycket när jag flyttar därifrån i december. Sakna mina kollegor. Det kommer jag verkligen göra.

Och skånskan! Jag kom till vissa insikter när jag stod på tunnelbanan. Det främsta var att stockholmska är en vedervärdig, irriterande dialekt! Jag förstår att stockholmare uppfattas som dryga av övriga landsbor.

Jag kom också på, efter att ha skickat och mottagit en hel del sms, att det är mobilförbud på tunnelbanan nuförtiden - jag hann åka iväg innan det infördes. Men hur funkar det egentligen? Idiotisk idé anser jag, och bryr mig inte särskilt mycket om jag bryter det.

Jag undrade sakta vad jag hade saknat hos den här staden. Trött, stressad och trött på mina tunga väskor. Men när jag kom hem till min lägenhet kom jag på vad det bland annat var jag saknat. Och när jag gick upp till syster Malin på hennes jobb kom jag ytterligare på vad det var. Och nu när jag lyssnar på Lars Winnerbäcks I Stockholm kommer jag också på vad det kanske var jag saknat. Det återstår att se idag när jag ska in till stan.

Ah. Klockan 16.04 går jag härifrån, skyndar mig hem, tittar på That '70 Show, plockar ihop de sista grejerna, tar bussen till centralen och sen sen sen, så blir det tåg till Stockholm. X2000. Jag kommer må så illa och säkerligen kommer resan ske baklänges, vilket kommer göra det hela ännu värre. Jag och Ann mådde lagom illa när vi for till Linköping i lördags.

Och nu har jag ätit alldeles för mycket glass också. Fasiken.

Bra dag annars. Bra helg hoppas jag. Veckans låt är helt klart mina gamla favoriter Placebos cover av Kate Bushs Running up that hill. Brian Molkos röst (som jag avgudade en gång i tiden, sex år sedan närmare bestämt) gör den vackra texten ännu vackrare och sorgligare.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: skönhetskrämer. Sådana som ska hjälpa mot rynkor, sådana som återfuktar, after peeling, anti-porkräm, sådana som tar bort mörka fläckar i ansiktet... det finns så mycket och jag tycker att jag redan efter en vecka är mycket snyggare!

Till frukost gjorde jag nya Veckorevyns test (eller quiz, som de kallar det) Vilken singeltyp är du? 11 frågor, och jag blev med 4 D-svar den så kallade Lyckosmeden: "Du är helt och hållet tillfreds med ditt singelliv, eftersom du är till 100 procent trygg i vetskapen att kärleken kommer att komma din väg... ...Tänk på att du kan behålla vissa delar av det roliga singellivet när du väl träffar någon".

Själv känner jag mig mer som B, Deltidssingeln: "Du har kul och trivs som singel, men skulle ändå inte ha något emot att träffa någon... ...I en perfekt värld skulle du kunna ha pojkvän söndag till onsdag och sedan bli singel till helgen, varje vecka... ...Gör en lista över vad du verkligen vill ha av en kille och i en relation. Stryk allt som inte är riktigt viktigt."

Jag har ju gjort en sån lista! Den blev ganska lång (jag har inte skrivit ner allt men jag har den i huvudet) och jag vill inte stryka nåt. Till exempel får min blivande pojkvän inte ha småsyskon eller ha något överflödigt fett på kroppen. Är jag kräsen?

Hem till Stockholm imorgon. Önskar att min skånska blivit lite tydligare. Ja, alltså, jag pratar inte skånska, men jag gillar de faktum att folk "byter" dialekt och påverkas av sin omgivning. Och visst, jag har absolut påverkats av skåningarna jag pratar med (och GBG-Jennie!), men skånska är ju inte en dialekt man lägger sig till med (som kanske göteborgska är). Det skulle nog låta konstigt om jag plötsligt börjar skorra. Men lite annorlunda låter det nog. I alla fall när jag pratar med folk som pratar skånska. Och stundtals tänker jag på skånska.

Det är härligt!

Idag har jag varit singel i ett år. Känns inte så länge, men det kanske har sina naturliga förklaringar. Hur som helst känns det som om jag har förändrats rätt mycket under det här året, och att jag inte är likadan som jag var för ett år sedan. Det här året har varit väldigt annorlunda mot de fem som var innan.

Framåt nu så börjar jag tröttna på att vara singel. Fast ändå inte. Jag vet inte. Jag har kommit på att jag har hundratals krav på hur en blivande pojkvän ska vara, och ännu fler på hur förhållandet ska vara. Jag vill inte ha ett kravfyllt förhållande - vilket känns omöjligt, eftersom alla relationer på något sätt ställer krav, och eftersom jag vet att jag själv skulle ställa krav. Det har jag ju just kostaterat, att jag har en massa krav.

Men jag skulle ändå vilja ha någon som fanns där för mig. Men jag vill inte ha något gullegull, inget kläng, inte att vi aldrig ses men inte att vi umgås hela tiden heller. Ingen som vill förändra mig, ingen som jag känner att jag måste förändra. Någon som är som jag, fast kanske inte för mycket.

Jag vet vad jag vill men ändå inte.

Vad jag vill ha är nog någon som förstår mina låtcitat och som jag kan lyssna på träffande låtar med.