Stjärna i min egen värld

Death Cab For Cutie har släppt nytt album, igår. Narrow Stairs. Och självklart visste jag att det var nåt jag skulle fastna särskilt extra mycket för. Ingen säger någonting bättre än Ben Gibbard, ändå. Albumet är överhuvudtaget mycket lyssningsvärt. Men en del saker betyder ju ändå alltid lite mer.

"We buried our love in a wintery grave
A lump in the snow was all that remained
But we stayed by it’s side as the days turned to weeks
As the ice kept getting thinner with every word that we’d speak

And when spring arrived we were taken by surprise
When the floes under our feet bled into the sea
And nothing was left for you and me"
Death Cab For Cutie, "The Ice is Getting Thinner"

En del saker är faktiskt helt absurda hur mycket man kan tycka om. Jag sitter just nu hemma, småjobbar, surfar runt, och lyssnar på gammalt The Radio Dept.-material. Och jag vet att jag tjatar om dem stup i kvarten. Men det här helt otroligt. Jag blir helt... känslorna av välmående bara ramlar över mig när jag hör introt till Every Time. Eller ja, det är svårt att sätta fingret precis på vilken känsla det är, välmående är kanske fel. Men det känns i hela kroppen, i ryggraden och speciellt i nacken. Mycket underligt. Men det är helt... Det är få saker som är så bra.

Tittar på min Last.fm-statistik. Känns som om den säger något om det senaste sex, åtta månaderna.

Artister (totalt)
1. Iron & Wine
2. The New Pornographers
3. Seabear
4. The Shins
5. Laakso

Låtar (totalt)
1. The Ballet - In My Head
2. Iron & Wine - Kingdom of the Animals
3. Seabear - Arms
4. The Shins - Girl on the Wing
5. Seavault - The Mercy Seat

Gah! Jag har - via storasyster Malin - funnit en ny The Radio Dept.-låt! Jag tror att den är ny i alla fall, bloggen där den återfinns påstår så. Freddie and the Trojan Horse heter den visst, och ja. Jag är inte besviken. Detta får mig att längta ännu mer till kommande skivsläpp (som skjuts upp om och om igen. Men det senaste jag hörde var att den ska släppas i höst).

Så. Hemtentan inlämnad igår, ny kurs påbörjad. Men nu är det tidningen så får största delen av min uppmärksamhet. Och så de där tankarna också, förstås. Det känns som om jag aldrig kan göra någonting så att det blir rätt. Guäh.

Och jag lyssnar på The Ballets Mattachine!-skiva, som jag fick av M för nästan precis ett år sedan. Vad jag lyssnade på den. Och den är fortfarande så bra, så nästintill perfekt. I know it's wrong to make you fall in love with me with just a song and half a hit of ecstasy...

Fick sommarens schema idag. Ser samtidigt att jag tagit ledigt fel veckor. Jag räknade kallt med att Arvikafestivalen skulle ske som den brukar, runt 14 juli, men nej, de där tossiga värmlänningarna har visst flyttat fram skiten till tredje, fjärde och femte samma månad. Jag var visserligen inte säker på att jag skulle åka, festivallivet börjar bli för ungdomligt för mig, man är ju inte 22 längre, och jag är hemskt sugen på att åka till huset i Bohuslän, det var... alldeles för längesedan. Jag vågar inte ens tänka på hur längesedan det faktiskt är jag kände stanken av rutten tång och såg de ihopklibbade maneterna uppsköljda i någon hamn. Måste ta mig ned dit.

Annars är min nya plan Emmaboda. De hittills bokade artisterna är något i hästväg - Detektivbyrån, Dreamboy, Those Dancing Days, Billie the Vision and the Dancers, The Whitest Boy Alive, Lacrosse... undrar vad Neverstore ska göra där? Man kan ju hoppas på en bokning av The Sound of Arrows eller något annat från Labrador. Markus Krunegård vågar jag ju inte hoppas på, han är kanske för stor. Han ska ju faktiskt till Hultsfred.

Rätar ut saker så att de blir ännu mer böjda och invecklade. Men det funkar ändå rätt bra.

Auwh, The Sound of Arrows kommande ep Danger! är inte att leka med. Eller just så är den kanske. Mycket bra, med nio spår varav ett intro, ett outro och fem versioner av låten Danger!, varav fyra är remixer. Särskilt gillar jag Cotton Crew Remix, i alla fall inledningen. A Very Sad Song har man ju hört förut, men fina Winding Roads var ny. Jag tycker det dock är synd att de inte släpper sina gamla låtar på ep, som tokpopiga Morbid Popsong där alla bara dör.

Nu ska jag ge mig iväg.

Lyssnar på Shout Out Louds (måste skölja ned Hästpojken med något bra). Vilken flashback till våren första låten Tonight I have to Leave it gav. Jag vet inte riktigt till vad på våren, men kanske bara den där känslan av värme och fåglar och gröna träd och bra musik. Jag vet inte. Kan vara det.

Och i begynnelsen varde Last.fm. Tänkte sammanfatta min Last.fm-statistik innan jag får alltför mycket att göra. Såhär ser det ut denna gudsförgätna måndag;

Toppartister;
1. Iron and Wine
2. The New Pornographers
3. Seabear (1 placering upp)
4. Laakso (1 placering ned)
5. Sufjan Stevens (ny på topp fem)

Toppartister 30 december - 6 januari;
1. Soft Hearted Scientists (80 lyssningar)
2. Elin Ruth Sigvardsson (42 lyssningar)
3. Jens Lekman (40 lyssningar)
4. Moto Boy (34 lyssningar)
5. The Hepburns (15 lyssningar)

Detlef Schrempf med Band of Horses. Gah. Underbar.

Oj oj, storslaget. Vi har en ny etta på min Last.fm-sida. Billie the Vision är nedputtade till en femteplats, och nu ser listan istället ut såhär;

1. Iron & Wine
2. The New Pornographers
3. Laakso
4. Seabear
5. Billie The Vision and The Dancers

Topplåtarna ter sig på detta sätt:

1. Iron and Wine - Kingdom of the Animals (inte så förvånande, kanske)
2. The Ballet - In My Head (fortfarande? Det var längesen jag lyssnade på den här)
3. Seabear - Arms (ah, den är fin)
4. Dingo - Levoton Tuhkimo (hahahaha!)
5. Billie The Vision and The Dancers - My Love

Jag lyssnar på You Say Party! We Say Die! vilket påminner om Hultsfredsfestivalen i somras. Mats och Tomas var bakfulla och riktigt eländiga. Jag var pigg och tyckte att de var trista.

Jag: Ni är tråååkiga! Jag ska i alla fall gå och titta på You Say Party! We Say Die!
Tomas: You say party, we say die.

Så kul var det. Jag tror jag drogs med i deras allmänna down-stämning och stannade vid tältet. Inget jag ångrar nu. Det här är inte så himla kul. Jag tror jag ska lyssna på något annat nu.

Arrows, eller The Sound of Arrows som de visst ska heta när de väl ges ut på bolag, är så bra. Särskilt den morbida popdängan med namnet Morbid Popsong (hehe, där var jag tråkig).

"Once you had a boyfriend
He was good to you
He looked after you
But all good things have an end
And then he died
commited suicide
Come on

Do you remember your mother?
She was good to you
She told you what to do
and what not to do
But then she had your brother
Though she didn't survive
The doctors couldn't keep her alive
Come on"
The Sound of Arrows,  Morbid Popsong

Det hänger en vitlök på min ytterdörr. Jag hatar vitlök. Men jag vet varfrö den hänger där, och jag kan inte göra nåt åt det förrän om... 28 dagar. Om jag inte vill göra revolt mot hela systemet då. Men det vill jag såklart inte.

Ikväll blir det Club 8 på Debaser Medis, trevligt hoppas jag. Vill ju passa på, Johan säger att det kanske är deras sista Sverigespelning. Någonsin?

I övrigt lyssnar jag på Saturday Looks Good To Me, The Bombhappies och... ja, vad mer just idag?

Och i ännu mer övrigt är jag överröst med jobb. Allt på en gång. Men det är trevligt.

"Lost my innocence and
my mobile phone
It's hard to speak your language
It's impossible"
The Bombhappies, Lost in The Lion Block

På The Gray Brigades nya skiva är kanske kanske One Way Ticket To The Stars bäst. Fast imorgon är det september. Då ska jag lyssna på September: New Love med samma band. Jag ska begrava mig själv i höstlöv och höstmusik inom kort. The Gray Brigade känns faktiskt som perfekt sådan. Det är nästan så att jag längtar tills alla träd är brandgula och jag inte kan ha mina sommarskor utan att riskera att förfrysa tårna. Påminner mig just om att det är en kille som gick i min parallellklass på JMK som är med i bandet. Tror att han sjunger.

I have been knocked down, but I try...

Är lite trött på mig själv. Men imorgon får jag jobba igen, efter fyra dagars "ledighet" (från slottet i alla fall). Bra. Behöver det.

Har först nu (häromdagen) upptäckt Blonde Redhead. Och de är helt underbara. Lyssnar helst bara hela tiden på senaste plattan 23. Och försvinner bort...

"Silently, I wish to sail into your port, I am your sailor
Quietly, I drop my weight into your sea, I drop my anchor
I sway in your waves, I sing in your sleep
I stay till I'm in your life"
Blonde Redhead, Silently

Oj. Jag lyssnar för första gången på José Gonzalez kommande album In Our Nature (släpps i slutet av september) och upptäcker att han gjort en cover på min favoritlåt över alla andra, Massive Attacks Teardrop.

Och visst. Det når aldrig upp till originalt. Men herr Gonzalez kan konsten att göra covers. Bra sådana.