Stjärna i min egen värld

29 Febbraio. Jag har en italiensk kalender med katter i Rom, inköpt under höstens Romresa, därav den utländska touchen. Skottdagen. Det var faktiskt så att romarna började året med mars, februari var således årets sista månad och det var logiskt därför man lade den extra dagen här. I slutet. Det är också därför september, som är vår nionde månad, heter just september (septem= sju) och så vidare (octo=åtta). Ja, men det förstod ni säkert redan.

Igår spelade jag och Kal in podradio, inom kort kommer ni kunna höra min röst om ni så önskar. Det var kul, även om jag nog låter lite småfånig. Som alltid.

Idag fick jag två ex av min tidning. Tänk, det känns inte lika häftigt som förra gången. Samtidigt är jag mer rädd för att hitta fel, jag vågar inte titta så noggrannt i den. Men fin är den. I butik på tisdag!

Annars skrev jag mest för att berätta att uppsatsen blev opponerad på igår, hon som opponerade var ganska ondsint, eller petig rättare sagt (hon ville aldrig sluta påpeka saker), men min lärare Arto tyckte att den var väldigt bra (eller sa han bara "bra"? Äh, den var väldigt bra) och att mitt språk var... mycket bra. Ja, jag blev hur glad som helst över den kommentaren, och efter att ha delat en flaska rödvin och en pizza hos Kristina åkte jag röda linjen rakt hem med ett leende på läpparna - faktiskt. Det var svårt att sluta le.

Så båda mina januari- och februarisysselsättningar - tidningsredaktörande och uppsatsskrivande - är färdiga.

Och så skulle jag också säga att Pacific! är helt underbara. Helt! Undebara!

Hot lips I do like you
yes, every word is true
I really like you
you make me feel so cool
I wanna be you
to see what you is like
to feel how it feels to be kissed by love

Jag sitter här på mitt andra extrajobb och tar hand om returer av kundtidningen (en tidning som jag då och då skriver i) - tidningar som kommer tillbaka till oss, oftast eftersom personen ifråga har flyttat och inte begärt någon eftersändning, eller för att den late brevbäraren inte orkat eftersöka ordentligt.

Då och då händer det också att kunder dör. Det är inte så underligt (även om det är hälsokost det här företaget sysslar med, men jag tror ju inte så värst mycket på sånt), någon gång ska ju folk gå bort. Det underliga är att handstilen som skrivit "Avliden" alltid ser likadan ut. Snirklig, darrig, lite lutad. Skriver alla pensionärer likadant (vem säger ens att det är pensionärer, egentligen?)? Eller finns det någon som sitter därute och håller koll på de avlidna och skickar det till oss? Skrämmande.

Just tittat klart på Marie Antoinette. När jag såg den på bio hösten 2006 var jag inte så imponerad, vilket jag vet att jag bloggade om då. Nu tyckte jag att den var ganska trevlig, ändå. Förväntningar styr alltid allt. Och jag vill åka till Versaille!

Idag har jag hängt med Ola och introducerat honom för slottet, pratat länge länge i telefon med Hanna och sedan Martin, undvikit att arbeta något på den opponering jag skall göra på en uppsats, funderat på att hämta min cykel hos mamma och pappa men kommit på att det får vänta någon vecka eller så samt beslutat mig för att lägga bort de två röda mattor jag tidigare haft på vardagsrumsgolvet. Det är rött ludd överallt. Tröttsamt.

I övrigt har jag börjat simma. Jaa, jag har varit och simmat en gång, så jag vet inte om det är en start på någonting. Kanske blir det lika intensivt som allt jag tar för mig innan jag tröttnar. Men jag ska försöka gå dit på torsdag igen, hur som helst.

Har lämnat in uppsatsen. Som sagt, opponering på tisdag. Roligaste uppsats jag någonsin författat (min tredje). Förhoppningsvis bästa, också.

Hoppas på att kunna somna nu. Snabbt.

Funderar, återigen, på att sluta blogga. Förut har det mest varit för att jag inte haft inspiration att gagga mer om mig själv. Nu känns det mer som om så mycket som man skriver om sig själv kan bli fel när det når ut. Att det jag skriver av ångest, för att få ur mig nåt, och sedan inte reflekterar över, kan... läsas.

But, then again, det är ju jag. Jag vet inte om jag, när jag bara måste nå ut någonstans utanför mitt eget huvud, kan sluta skriva av mig. Och all den ångest som den här bloggen har innehållit under de snart två åren, ja, när jag tänker på det så känns det som om det inte gör nåt om jag fortsätter pladdra på. Det är ju trots allt för min egen skull.

Och dessutom tror jag att mina vänner fortfarande läser. Jag vill ju inte svika. Följetongen om mitt liv som egentligen inte berättar så mycket om mitt liv just nu. Men jag trodde väl aldrig att jag skulle höra Kaisa säga "Du borde skriva mer på din blogg".

To be continued. Tror jag.

Jag undrar varför min mobiltelefon och hemtelefon är helt tysta. De enda sms jag får är från Telia som meddelar mig om deras förmånliga erbjudanden. Screw you, Telia. Jag vill ha riktig människokontakt. Och för en gångs skull vill jag inte ta den själv.

Är så trött. Sov hos T inatt, eller sov och sov. Jag hade grymt svårt att sova. När jag väl gjort det vaknade jag tidigt tidigt, flera timmar innan jag skulle gå upp för att ta mig till jobbet. Kunde förstås inte somna om, låg och fick ångest över det faktumet och över att jag borde sova för att orka. Var i stort sett gråtfärdig när jag skulle ta mig upp vid niosnåret. Men det gick bra på jobbet ändå, jag tog på mig mitt solskensleende (??) när det kom folk. Nu ska jag äta pasta med pesto. Och sova.

Jag är högst tveksam till filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists "skräckroman" Låt den rätte komma in. Det är få böcker jag slutar läsa på grund av tristess, men denna var en av dem. Läskig? Nej. Bara tråkig, långsam och fel. Men så är väl jag för den romantiska synen på vampyrer - vackra, smärta, vuxna. Inte illaluktande barn.

Ler lite halvt för mig själv fast jag egentligen inte tycker det är speciellt kul. Intervjun med Fröken C gick i alla fall hur bra som helst, trevlig tjej. Det ska nog kunna bli en helt okej artikel av allt ändå.

Sitter och väntar på att Kaisa ska komma hit så vi kan äta och åka till Ikea. Med hennes skruttbil.

Tycker att Martin borde ta sig till Stockholm. Saknar dig ju, har jag ju sagt!

Robin fotograferade mig häromdagen, i Midsommarkransen. De flesta som läser denna blogg har kanske mig som vän på Facebook (jag vet faktiskt inte vilka som läser längre och det känns inte som om jag bryr mig då jag inte bloggar så mycket längre, men det är ju alltid kul om nån gör det, hur som helst) och således redan har tillgång till bilderna. Men här är ändå ett smakprov. Sorry Robin, du får säga till om du inte vill att jag fläker ut din fotokonst så här.

Nu ska jag dricka öl med Robin. Robin, som blev "utslängd" ur sin lägenhet vid det perfekta läget Åsögatan, och nu bor i Midsommarkransen, vilket visserligen är väldigt bra också. I alla fall för mig, det är ju himla nära. Jag har blivit lokalpatriot och umgås bara med folk som bor i närheten - Hedvig, Patrick och Robin. Det där var en lögn, men sanningen är att jag, Patrick och Hedvig skulle ses idag, men de hade inte riktigt råd med öldrickande. Egentligen inte jag heller. Och den här helgen blev nog den fullaste på ett tag. I fredags var jag och Hanna på... vad det nu hette, i närheten av Mariatorget/Zinkensdamm. Jag och Hanna som för övrigt, under den kvällen, bestämde att vi ska åka till Berlin i april! Det ska bli superkul.

I lördags blev det fest hos T:s kompis i Sundbyberg, jag var den enda tjejen, men det var trevliga pojkar. T hällde som vanligt i folk av sitt gift, Strohrom och Fernet Branca, gah, vad äckligt det är. Vi avstod dock utgången i sista stund och smet under repet och hem. Det var nog bra. Jag var rätt trött.

Men nu är det nya takter.

Jag var på en anställningsintervju för ett extrajobb förra veckan. Trevligt att faktiskt bli uppringd och uppbokad på ett personligt möte för en gångs skull. Oftast hör de aldrig av sig ens, vilket är lagom opeppande.

Jag fick hur som helst inte jobbet. Men inte för att jag är dålig. Nej, jag var för kompetent. Det är nog första gången det händer. Men det var ju en kick på sätt och vis.

I övrigt är min Juliaspecial färdig, skickas till tryck idag. För några veckor sedan var jag mycket osäker på att det skulle lyckas, men det gjorde det. Happy, happy joy.

"Do anything to make you smile
You are the ever-living ghost of what once was
Don't ever want to hear you say
That you'd be better off
Or you liked it that way

And no one is ever gonna love you more than I do
no one's gonna love you more than I do"