Stjärna i min egen värld

And everyone who believes,  and everyone who believes, and they said, "We all said hallelujah", "We all said hallelujah"...

Igår knackade, för första gången sedan jag flyttade hit för lite mer än två år sedan, Jehovas vittnen på min dörr. Nej, de ringde förstås  ringklockan. Men i alla fall.

De hann inte få ur sig många ord alls då jag sa nej tack så fort jag såg Vakttornet. Ah, må jag ruttna i helvetet i alla mina dagar, tänkte jag när jag stängde dörren.

Man blir sådär lyckligt olycklig av att lyssna på Acid House Kings. Eller kanske varannan låt olycklig, varannan låt sprudlande vårglad. Det sistnämnda särskilt av 7 days.

Nu ska jag i alla fall och hur som helst träffa Martin. Äntligen!

Och när jag tänker "fasen, Hornstulls tunnelbanestation är inte snygg och modern, den borde byggas om" så kan jag dagen därpå läsa om att bland annat Hornstulls tunnelbanestation ska moderniseras. Jag är så före min tid.

Jag sitter här på mitt andra extrajobb och tar hand om returer av kundtidningen (en tidning som jag då och då skriver i) - tidningar som kommer tillbaka till oss, oftast eftersom personen ifråga har flyttat och inte begärt någon eftersändning, eller för att den late brevbäraren inte orkat eftersöka ordentligt.

Då och då händer det också att kunder dör. Det är inte så underligt (även om det är hälsokost det här företaget sysslar med, men jag tror ju inte så värst mycket på sånt), någon gång ska ju folk gå bort. Det underliga är att handstilen som skrivit "Avliden" alltid ser likadan ut. Snirklig, darrig, lite lutad. Skriver alla pensionärer likadant (vem säger ens att det är pensionärer, egentligen?)? Eller finns det någon som sitter därute och håller koll på de avlidna och skickar det till oss? Skrämmande.

Jag hängde hos Kristin igår. Vi kollade på film. Efter tredje filmen märkte vi att det fanns ett visst tema i vårt val. Elitism. I form av
- high schoolfest och allt vad det innebär (Alla var där)
- elaka vesslor med stor likhet till ett visst parti som styrde Tyskland under 30-40-talen (Det susar i säven)
- äckliga skivbolagschefer och lika äckliga grevar som kommer på att de ska starta parti under det tidiga 90-talet (Grisen i säcken)

Vi slog även fast att Kerstin Granlunds (Galenskaparna och After Shave, reds. anm.) röd-och svartrandiga klänning med matchande svarta leggings skulle passa utmärkt nu. Om man tog bort axelvaddarna [akschelvaddarna].

Idag såg jag och Therese ingen mindre än Pelle Carlberg vid ett övergångsställe på Hornsgatan (han på väg mot norr, vi söder). Jag log visst lite mot honom. Han tittade på mig men log inte. Men det är ju fullt förståeligt.

Egostjärnan är tillbaka. Folk har klagat på mig för att jag klagade över att jag kände mig ful under Hultsfred (men jag gjorde ju det!). Men idag är jag riktigt snygg. Shoppade lite imorse, och bar några av kläderna till femtioårskalaset jag just kom hem från. Snygg, jepp. Ego's back.

Åh. Vad jag blev trött på min morfar idag (den som fyllde år var min mosters man, därför träffade jag en del släkt och andra främmande människor som visst minns mig men som jag inte minns. "Minstingen har blivit stor"). Han börjar bli bra gaggig. Och det gör mig ledsen att det irriterar mig, men det gör det. Jag är dålig på att umgås med familj - jag känner mig tillräckligt nära dem för att jag ska kunna skrika åt dem när jag blir sur. Och jag gillar inte att jag tappar humöret. Men det är svårt med gamla människor. "Jag minns när du var nyfödd och jag och Anna-Greta åkte upp till BB..." har jag hört några gånger nu. Det är nästan så att jag tror att jag minns det själv.

Igår hängde jag hos Robin och försökte ignorera den grå himlen utanför. Robin spelade lite gitarr, jag sjöng till Why does it always rain on me med Travis, vi tittade på Varan-TV-klipp och åt tortillas med goudaost i (den godaste osten! Och det var ingen dålig ordvits!). Dessutom lärde Robin ("Filip Araben") mig en del nyttiga arabiska fraser. Förutom "alhamdulillah" kan jag nu också bland annat... (måste kolla på pappret. Att kunna utantill är väl bara för nördar?)... "Hal anta lahm?" ("Är det kött?"), "Lä abgud" [Lä abrud] ("Var inte så snobbig", eller "Sluta vara så baghdadisk". Jag vet att man måste ha lite andra tecken men jag vet inte riktigt hur jag gör dem på bloggen), "Ayna al-kuhul" ("Var är spriten?") och lite annat ickepolitiskt korrekt. Robin frågade hur läget var ("kayfa haluki?") och jag råkade istället för att svara "Jayyid jiddan!" ("Jättebra!") att säga "Jayyid jihad" ("Jihad är bra!"). Tur att det inte hängde så mycket araber på Götgatan just då.

Har också lärt mig att mitt andranamn, Erika, bertyder soffa om man uttalar det [erikka]. Dumt nog är jag egentligen döpt till just det, eftersom prästen sa "Madelene Ericka" istället för Erika. Så jag heter soffa.

Vi lärde oss också att ordet för journalist kommer från grundordet som betyder "att stava fel". "Ana sihäfiya" = "Jag är (kvinnlig) journalist".


Robin rockar

Just nu lyssnar jag på Pat Boones covers av rockklassiker. Känns underligt, men bra, att lyssna på Enter Sandman och Smoke on the Water i storbandsjazzig stil. Kolla in In a Metal Mood: No More Mr. Nice Guy.

Förresten hade min operation gått bra, för alla som undrar och oroar sig för mig. Fick resultatspappret när jag kom hem i söndags. It seems to be gone, the devil thing. Och nu är det mindre än en vecka tills jag får bada och göra annat kuligt.

Läser i Svd att man funnit en cirka 2500 år gammal amfiteater i Menidi i norra Athen. Wow. Förhoppningsvis låter de tillsätta en ordentlig arkeologisk utgrävning på det här. Min pappa frågade för några veckor sedan om det verkligen finns utgrävningar fortfarande, "Har inte allt redan grävts fram?" Jag förklarade att det finns en mängd små lämningar i Europa och Asien. Och nu en till uppenbarligen.

Dionysosteatern i Athen, utgrävd sedan länge.

I Sumer var det tradition att de manliga gudarna hade prästinnor i sin service, medan gudinnorna hade präster. Erotiska riter som involverade dessa gudarnas tjänstefolk var vanligt inom den sumeriska religionen.

Om någon, exempelvis en stenhuggare, högg ned alla stenblock (ca 2,3 miljoner stycken) ur Cheops pyramid (den största av dem alla) till små stenar med en area på en kvadratfot (ja det står så) och lade dem ände mot ände runt ekvatorn skulle den lilla muren nå två tredjedelar runt jorden.

Fick plötsligt The Cure på hjärnan.

Jag förundras lite över Malmö. Jag bor i det som kallas Västra innerstan, nära Ribersborgs strand. Inneboende i en lägenhet, och i mitt område är det just lägenhetshus, låghus. Men ett stenkast från mig ligger ett flott område med tjusiga, dyra villor (och vilka trädgårdar!). Vandrade runt där igår med Madrugada i lurarna (åh, underbara, norska Madrugada), blickade upp mot husen och försökte se ut som om jag inte en brottsling som planerade att bryta mig in i något av dem (är det bara jag som är sådär? Jag tror alltid att alla butiksbiträden tror att jag snattar, men det gör jag absolut inte och jag vet inte om de tror det, men jag är rädd för att de gör det, jag känner deras kalla blickar bakom min rygg).

Och tänkte att Malmö är inte som Stockholm. I Stockholm ligger de flotta villakvarteren utanför staden, i förorterna, i de yttre stadsdelarna och i kranskommunerna. Inte två (tre) stenkast från centrum (om man inte räknar Djurgården och området ut mot Gärdet, men där är det kanske mest ambassadvillor).

Okej. Marie Antoinette. Inte  särskilt imponerad.  Väldigt snygg (jag gillar kostymfilm) och bilderna från Versaille fick mina tankar att vandra till Stockholms slott. Kirsten Dunst, som jag avskytt sedan hennes vedervärdiga insats i En vampyrs bekännelse, var otroligt bra i rollen som 1700-talsdrottningen. Men nej. Det skulle ha varit något mer.

Okej, det kommer från tjejen som inte förstod grejen med Lost in Translation (nej, inte alls faktiskt. Stick därifrån om det är så trist). Jag gillar Sofia Coppola, på något sätt. Kanske är det hajpen. Eller bara lugnet. Vad hon i alla fall kan är att välja musik till soundtrack. Ljuvligt.

Om ni ska sätta er i biomörkret i höst, välj Djävulen bär Prada eller ännu hellre, An Inconvenient Truth.

Ah. På Christer i P3 pratar de just nu om pojkväns-kompis-blandning. Att umgås med sin killes kompisar, eller att han umgås med dina kompisar. Får mig att tänka på min och Sofias diskussion angående kompisblandning. Jag vill inte gärna introducera mina vänner för varandra, men Sofia förstår inte varför.

Jag går på min magkänsla. Dels tror jag att jag skulle bli förvirrad om Sofia började hänga med Patricia. Dels skulle jag inte veta hur jag skulle bete mig, jag tror nämligen att jag är olika med olika vänner/familj (ja, kalla mig kappvändare ni, om ni är så okunniga). Men sedan skulle jag också stå kvar där, ensam, medan vännerna går hand i hand bort i solen.