Stjärna i min egen värld

Lyssnar på He Knows the Sun och ser att solen skiner ute. Har lite ångest, sån där krypande, men den kommer nog gå över. Är glassugen. Funderar på att gå och panta alla flaskor och burkar som ligger och skräpar här hemma och byta pengarna mot glass.

Och ja. Den här bloggen har pågått kanske alldeles för länge. När den startades var det av en annan orsak än någonting jag känner nu. Och den har tappat sitt syfte, och mitt intresse. Och nu, äntligen, känner jag att det är dags för ett riktigt avslut. Skrivberoende som jag är kommer jag antagligen dyka upp någon annanstans. Det återstår att se. Men hur som helst. Hoppas ni inte blir för ledsna. Nu ska jag lyssna på musik som gör mig glad, typ The Legends och Parker Lewis. Och kanske gå ut i solen.

And it's cold outside in the streets
but it's warm in a back of a taxi
And I heard paradise is too crowded for people like you and me

Har tänkt blogga om en massa saker - att jag fyllt år, mina shoppingfynd, att det inte blir Malmö i sommar men väl en hel del semester, att Telia skickar ut reklam som visar att de inte alls tänker på naturen, att sommaren är här och solen gör mig ölsugen varje dag, att jag klippt mig, att Fryars är en helt underbar lovande artist... men det har inte blivit så mycket med det. Förlåt. Jag ser ju att ni fortfarande går in på min blogg, då kan man ju kräva lite uppdatering. Ja. Men jag får bara inspiration när jag inte är här, inte vid datorn. Här fastnar jag bara.

Och nu ska jag gå och lägga mig. Börjar tidigt imorgon. Och förresten - grattis storasyster Malin.

En fågel flög just förbi mitt köksfönster och bajsade. Jag såg det i ögonvrån. Det hamnade inget på fönstret i alla fall, men det kanske hade varit bra, som en startsignal för att jag måste tvätta dem.

Ledig idag, borde ägna mig åt böcker, men jag gör annat, som att baka bröd och lyssna på min och Kals podradiosändning. Vid tio- halv elvatiden kom Robin hit för att... äta frukost. Jag trodde vi skulle plugga, men vi köpte en lång baguette, lite vegetariskt pålägg, bryggde kaffe och tittade på början av Airplane!. Sen drog han.

Jag har nästan ätit upp alla M&M's som jag fick så sent som i måndags. Det var en extra stor jumbopåse. Jag skäms, men bara lite. Pappa var allvarligt oroad för min hälsa och tyckte att jag var alldeles för smal, så att äta lite (mycket) godis måste vara något positivt. Det är hur som helst lite rörande när ens far visar oro för en. Då vet man att han verkligen menar det.

Tycker för övrigt att det är riktigt kul att spela in podradio, vi borde göra det var och varannan dag. Jag lät inte fullt så idiotisk den här gången.

Ska träffa Sofie, men vet inte om det blir idag eller imorgon. Helgen ser rätt oplanerad ut förutom fredagkväll med Kaisa. Och besök med min klass till min arbetsplats, förstås. Antikmuseum here we come.

Tråkigt att vara ledig. Jag vill jobba mer. Slita ut mig tills jag inte orkar längre, och sedan stupa.

Har läst ut Brott och straff nu. Åh, gillade riktigt mycket. Jag fann Raskolnikov väldigt sympatisk trots sina brister. Dessutom blev jag starkt påverkad av boken, vilket mitt undermedvetna gjorde mig påmind om. I natt drömde jag att jag och Robin tog livet av någon tjej. Det var inte så att jag fick grova samvetskval såsom Rodja, men det var inte roligt efteråt. Jag vet inte varför vi tog livet av henne. Jag minns mest ångesten efteråt.

Death Cab For Cutie har släppt nytt album, igår. Narrow Stairs. Och självklart visste jag att det var nåt jag skulle fastna särskilt extra mycket för. Ingen säger någonting bättre än Ben Gibbard, ändå. Albumet är överhuvudtaget mycket lyssningsvärt. Men en del saker betyder ju ändå alltid lite mer.

"We buried our love in a wintery grave
A lump in the snow was all that remained
But we stayed by it’s side as the days turned to weeks
As the ice kept getting thinner with every word that we’d speak

And when spring arrived we were taken by surprise
When the floes under our feet bled into the sea
And nothing was left for you and me"
Death Cab For Cutie, "The Ice is Getting Thinner"

En del saker är faktiskt helt absurda hur mycket man kan tycka om. Jag sitter just nu hemma, småjobbar, surfar runt, och lyssnar på gammalt The Radio Dept.-material. Och jag vet att jag tjatar om dem stup i kvarten. Men det här helt otroligt. Jag blir helt... känslorna av välmående bara ramlar över mig när jag hör introt till Every Time. Eller ja, det är svårt att sätta fingret precis på vilken känsla det är, välmående är kanske fel. Men det känns i hela kroppen, i ryggraden och speciellt i nacken. Mycket underligt. Men det är helt... Det är få saker som är så bra.

Tittar på min Last.fm-statistik. Känns som om den säger något om det senaste sex, åtta månaderna.

Artister (totalt)
1. Iron & Wine
2. The New Pornographers
3. Seabear
4. The Shins
5. Laakso

Låtar (totalt)
1. The Ballet - In My Head
2. Iron & Wine - Kingdom of the Animals
3. Seabear - Arms
4. The Shins - Girl on the Wing
5. Seavault - The Mercy Seat

And everyone who believes,  and everyone who believes, and they said, "We all said hallelujah", "We all said hallelujah"...

Igår knackade, för första gången sedan jag flyttade hit för lite mer än två år sedan, Jehovas vittnen på min dörr. Nej, de ringde förstås  ringklockan. Men i alla fall.

De hann inte få ur sig många ord alls då jag sa nej tack så fort jag såg Vakttornet. Ah, må jag ruttna i helvetet i alla mina dagar, tänkte jag när jag stängde dörren.

Suck... igår innan jag skulle till jobbet shoppade jag loss lite på Åhléns... såg så fina örhängen, små fåglar. Synd att jag inte har hål i öronen längre. De växte igen för några år sedan. Har på senaste tiden funderat på att ta nya, men än så länge har det bara varit just tankar. Köpte i alla fall, istället för örhängena (jag kanske köper dem för framtiden, haha), en kjol och ett par byxor och ett par nya skor till jobbet (Vagabond, förståss). Jag har blivit helt Att.-tokig, både kjolen och byxorna var därifrån, plus att jag köpte lite annat av samma märke häromdagen.

Nu är jag igång med det sista jobbandet på tidningen. Hoh. Jag vill ut i solen.

Gah! Jag har - via storasyster Malin - funnit en ny The Radio Dept.-låt! Jag tror att den är ny i alla fall, bloggen där den återfinns påstår så. Freddie and the Trojan Horse heter den visst, och ja. Jag är inte besviken. Detta får mig att längta ännu mer till kommande skivsläpp (som skjuts upp om och om igen. Men det senaste jag hörde var att den ska släppas i höst).

Du vingla runt, du var hög på knark, och svamla som Tony Montana... Anders Perssons och Carl Smiths Tony Montana blir bara bättre och bättre ju mer jag lyssnar. Jag måste nog titta på Scarface.

Det var visst valborg igår. När jag kom hem imorse såg jag tydliga spår utanför fönstret. Observera att det inte är min ölburk. Jag var nykter. Dessutom är jag ganska medveten om att ni kanske inte ser den. Men den står snett ovanför cykelns bakre hjul, nästan i skuggan. Inte heller min cykel. Min står ju i förrådet. Hur ska jag någonsin orka plocka fram den? Man blir i stort sett inlåst när man går in där.


Men trots nykterheten var jag för den sakens skull inte snygg;


Ingen eld blev det, men det gjorde mig inte ett dyft.

Just nu är jag jobbuttråkad, men det är väl bara att skriva vidare antar jag...

Så. Hemtentan inlämnad igår, ny kurs påbörjad. Men nu är det tidningen så får största delen av min uppmärksamhet. Och så de där tankarna också, förstås. Det känns som om jag aldrig kan göra någonting så att det blir rätt. Guäh.

Och jag lyssnar på The Ballets Mattachine!-skiva, som jag fick av M för nästan precis ett år sedan. Vad jag lyssnade på den. Och den är fortfarande så bra, så nästintill perfekt. I know it's wrong to make you fall in love with me with just a song and half a hit of ecstasy...