Stjärna i min egen värld

Vissa trugade Stjärna i min egen värld-läsare kanske märkte att förra inlägget, det Bowieinspirerade Unwashed and Somewhat Slightly Dazed slutade mycket tvärt. Kanske märkte ni det inte. Det spelar inte så stor roll. Sanningen är i alla fall så att inlägget skulle bli mycket längre, men att jag istället gav mig ut på upptåg med vänner. Clint Eastwood-lovers om jag är begav jag mig till Tantolunden, mötte Kristin, Timo och Daniel och en stor filt i gräset framför storbildsskärm som visade westernklassikern Den gode, den onde, den fule.

Att titta på film med Daniel är alltid en rolig upplevelse, eftersom han liksom jag skrattar vid fel tillfällen (fast han har nog anledningar).

Jag blev lite retad för min rödhet. Kristin frös så att hon skakade och tog mig hårt hårt i nacken när jag kallade henne för vindskydd (vadå, det var ju inte jag som startade det!), Timo och Daniel förutsåg replikerna och Daniel tittade bort under de "förlängda" scenerna. Själv tuggade jag Menthos. Den är mycket godare nuförtiden.

Frågan är - vem i vårt lilla gäng på fyra är den gode, vem är den onde, vem är den fule och vem fasen är den fjärde? Kanske den fulla, flinande "italienaren" som är med strax innan brosprängningen. Men vem är i så fall honom? Får ta upp det imorgon.