Stjärna i min egen värld

Gaoh. Höll på att få panik när jag inte hittade mina nycklar i väskan. De låg av någon idiotisk anledning i innerfacket. Det har aldrig hänt förut. Varför, Madelene? La du dem där när du var nykter? Eller full?

Blev lite fullare än jag räknat med. Har varit på spelning med syrran, The Sunshine på Nalen, var helt ok, gick mest för hennes skull. Jag tänkte inte dricka något alkoholhaltigt, men när vi fick ölbiljetter ändrade jag mig. Därav detta tillstånd.

Nonstop. Riktigt pensionärsgodis. Själv föredrar jag Smarties. Men så är jag ju inte pensionär.

Lyssnar på The Shins, over and over again. Det är helt underbart. Snyft.

Imorgon bär det av till Rom. Äntligen! Ska bli skönt med lite semester. Hoppas jag och mamma kommer överens. Påminnelse till mig själv; tygla ditt humör!

Ledsen.

Jag och Daniel pratade med varandra igen. Det gick bra, ett tag. Men det var ett kort tag. Sedan bröt helvetet löst igen. Men jag orkar inte med det.

Idag har jag försökt nysta ut varför Kristin ignorerar mig. Jag ser att hon läser min blogg, men eftersom det tydligen är något som svider, och hon inte vill säga vad, eller att hon helt enkelt tröttnat på mig (jag vet inte om det är så, men om det nu är så är det ju något ärligare - och inte så barnsligt - att säga det rakt ut till mig istället för att bara vara tyst) så är hon oanträffbar. Jag har visserligen inte försökt nå henne sedan i onsdags, men tja, jag har ju tagit en hel del steg redan. Om hon nu vill vara sån får hon ju såklart vara sån, jag kan visst inte göra så mycket åt det. Jag är bara förvånad och ledsen, jag trodde i alla fall att vår vänskap var djupare än så.

Hur som helst, jag har försökt nysta. För även om vi aldrig mer pratar med varandra så vill jag fortfarande veta vad det är som föranlett detta tysta gräl.

Det har gått sådär. En källa har hört Daniel och Kristin prata om att den sistnämnde inte orkade svara på mina sms, av vilken anledning kunde han (min källa) dock bara spekulera i.

Daniel är allmänt anti och ville inte erkänna om han vet någonting som jag inte vet. "Jag är faktiskt inte så informerad. Kanske har det att göra med nån utskällning hon sagt sig ha fått på sin svarare. Vet inte." lydde ett sms från honom idag. Så, det betyder att hon hört mina svordomar och min desperata frågan om varför hon inte kan säga vad jag gjort. Och att hon har berättat så pass mycket för Daniel, i alla fall. Utskällningen kan dock inte vara anledningen till tysnaden - den började redan i söndags, och meddelandet var det sista jag har hört av mig till henne.

Det som gjorde mig ledsen idag var dock inte Kristins fortsatta tystnad. Hon får gärna hålla käften i resten av sin levnadstid, om det ska vara såhär.

Det som gjorde mig ledsen var snarare Daniels totala... avsaknad av förståelse för andra människor. Det var svårt att reda ut bråket mellan honom och mig, och jag försökte även fråga om han kände till något om Kristins ilska (eller vad det nu är) och om det har någon gemensam nämnare. När jag inte tyckte att han kunde acceptera min ledsnad över bråket både mellan honom och mig och mellan Kristin och mig så skrev jag istället ett brev medan jag satt och vaktade en trist föreläsning i Bernadottebiblioteket. Tänkte att han kanske skulle förstå att det faktiskt inte är särskilt kul just nu. Inte så att jag vill att han ska tycka synd om mig, synd om mig är det nog inte, men bara förstå att det här med Kristin tagit mig djupt, att jag mår dåligt av det och att jag vill rensa upp i min hjärna.

Ingen förståelse. Han, som så ofta är nere, kan uppenbarligen inte ta att någon annan mår dåligt. För då "överdriver" jag ju, jag är ju löjlig. Aldrig att jag skulle säga att han överdriver när han är deprimerad, som han rätt ofta är! Och det gör mig så sjukt förstörd att han inte vill förstå. Inte vill kunna prata. Att ingenting jag säger hjälper för att han ska fatta, eller ens vilja...

Jag vill bara att han ska förstå. Jag vet inte varför jag vill att just han ska förstå, men det vill jag.

Så. Det finns väl inte så mycket att säga. Jag och Olle gjorde slut idag. Ett gemensamt slut utan tårar, men just nu känns det jobbigt ändå. Lilla M vet aldrig, aldrig vad hon vill och känner. Och hon är a failure. Alltid. Men det var fint det som var, tror jag vi kom överens om.

Jag har fått Daniels gamla dvd-spelare. Just i detta nu, bredvid bloggningen, njuter jag av spaghetti-western. A Fistful of Dollars. En klassiker. Clintan är kung.

Idag shoppade jag, muggalen som jag är, två muggar av linjen Hanna från Rörstrand. Blå och svart. Ska nog köpa de resterande färgerna också.





För övrigt tycker jag att ordet "kavalleri" är väldigt fint.

Är trött och har ont. Men Tiger Lillies var bra, om än inte vad jag väntat mig.

Imorgon blir det tre dagars välförtjänt semester. I alla fall två och en halv. Och nästa vecka är jag ledig torsdag-söndag, utan att ha några planer.

God natt.

Status, denna lördagskväll:

Facebookar för mycket.
Ätit glass med Kristin och Martin efter jobbet (våffla med pecannöt, polka och mintchoklad).
Börjar se slutet på tidningen.
Har kommit i fas efter onsdagens sena "festande".
Tycker det är lite tomt utan Tusse.
Funderar på när jag ska skrämma iväg Olle genom att introducera honom för mina föräldrar och resten av "familjen".
Lyssnar på The Perishers.
Vill dansa. Techno.
Är stundtals lite trött på mig själv.
Ska nog lägga mig i sängen och läsa några gamla nummer av Medusa. Nu.

I don't wanna hurt you, I don't wanna make you sway, like I know I've done before, I will not do it anymore, I've always been a dreamer, I've had my head among the clouds...

Jag... skulle jobba hemma, efter jobbet... Kristin frågar "Var är alkoholen?!!!". Vilket slutar med att vi hamnar hemma hos Daniel - jag, Kristin, Daniel och outsidern Julia. Indiskt, rödvin och folköl. Och bara prat om slottet. Helt absurt. Och nu börjar fyllan lätta och jag lagar lunch till imorgon. Den blir sådär.

Igår blev jag och Daniel, efter ett djupt prat i Västra valvet, "vänner igen". Så efter jobbet åt vi sushi och kollade på "Tristram Shandy" och halva "Cry Baby" (fasen vad bra den var! Jag och DS ska ha Johnny Depp-maraton nån dag inom kort).

I lördags utforskade jag och chefen halva slottet, alla de gångar och trappor som jag inte kände till. Det var spännande. Så är det när man är extra. Man låser dessutom in sig med chefen på kontoret och därutöver äter man också glass. Härligt att vara extra.

Vaknade. Allt helt okej, förutom vädret och det faktum att osten är slut. Åkte till jobbet, kom ihåg att ta paraply med mig. Allt helt okej.

Kom till jobbet. Inställd på att vara extra (springer runt på slottet och hjälper till). Är placerad i Biljett & Info. Kan inte kassa. Blir lite sur, särskilt när Kristin börjar klaga surt också (ja, jag blev lite irrad på dig, men det gick över). Allt inte helt okej.

Får det i alla fall ordnat för mig. Får vara i en av våningarna, med den kanske jobbigaste människan på hela slottet. Förlåt, men det är så. En människa som absolut inte klarar någon stress överhuvudtaget. Trettiofyra bussar var inplanerade. Det är mycket. Det är väldigt mycket. Det är stress.

Människan skäller på mig och vår tredje kollega i samma våning, all day long. Vi står fel. Vi gör fel. Vi vaktar fel. Det är ledsamt att höra att man missköter sitt jobb, när man faktiskt inte gör det. Alls.

Dessutom satte kameraförbudstrotsande och inte-repöverklivande-men-dock-repstretchande tyskar min eftermiddag i gungning. Kortfattat: Ett fönster var öppet. Repet är några meter från fönstret. De hör marschmusik utanför fönstret. De (som förresten är en hel guidad grupp av tyskar) trycker sig mot fönstret. Trots repet (tycks vara gummi i de där repen). Jag ser, på avstånd, skriker högt "Vad i helvete!" och springer dit, trycker tillbaka dem, hårt, så att de studsar in i resterande del av gruppen (tänk hur det är på trånga konserter när någon långt fram trycker bakåt och det går en våg genom publiken). Jag skriker åt dem, både på svenska och engelska. "Stand on the carpet, no photos, the rope is here, what the...". De ser både arga, chockade och smått roade ut. Småler lite åt den svenska lilla tjejen som ska komma här och rätta dem. En tjafsar lite på tyska.

När de sedan är påväg ut, tillbaka, efter att ha sett våningen, går tjafstysken sist. Han har kameran på. Riktar den mot mig. Trycker av. Sedan fortsätter han att tjafsa och säger att det är mitt besvär (fast på tyska).

Ja, visst f-n är det mitt problem och besvär om han fotograferar där han inte får, och står där han inte får. Visst är det mitt besvär.

Väl precis innanför dörren hemma så ringer slottsvakten med dåliga besked. Eftersom allt är lite hemlighetsstämplat på slottet så kan jag inte säga vad, men det är illa, och jag är inblandad, fast jag är oskyldig.

Så nu är det bara kvällen kvar och jag väntar mig att någonting mer hemskt ska hända. Den som lever får se.

Jag är rätt nära tårar, kan jag säga.

Facebook och Cornelius är riktigt knark. Beroendeframkallande och lätt att fastna framför/vid/under/på/i. Och all japanska får mig att vilja sitta i Olles säng på Gotland och titta på Tonari No Totoro igen.

Mina föräldrar är slutligen hemma från Europatrippen (de var i Normandie! Och Rivieran! Och Paris! Och i Innsbruck! Jag vill också!). Jag fick beställd kinamat till middag. Dessutom är de helt älskvärda och dyrkningsbara och hade köpt med sig choklad till mig (Toblerone och så en av alla mina chokladfavoriter som är standard att de köper till sin yngsta, söta lilla dotter när de varit utomlands - M&M's eller även, i folkmun, kallade M-kulor (M som i Madelene?)). Dessutom hade mamma en locktång som jag snodde med mig, även kallat lånade. Hon ska få tillbaka den.

Jag vet inte om jag har blivit en sån där fjollig fåne som jag egentligen, under mina år (nästan i plural) som singel, sett ner på. Men jag saknar min Rock-Police...

Bloggar från Hamra. En trevlig liten socken. Olle har "övergivit" mig för jobb, men en vuxen (nåja. Jag hävdar att vi 80-talister aldrig kommer att bli vuxna. Men Susanna Popovas krönika i onsdagens SvD var underhållande. Känns skönt att i alla fall någon tar oss på allvar) kvinna klarar sig på egen hand. Jag tog cykeln och sightseeade mig runt i Hamra med omnejd. Såg en hel del kor och får, och nu sent på kvällen någonting jag tog för en fladdermus. Hittade inte ned till vattnet. Vi badade dock tidigare idag, vattnet var svinkallt, men nu är sommarens första dopp officiellt.

Imorgon ska vi titta på djuren på bondgården. Vi konstaterade att kor är underbara djur, de tycks så medvetna. Nu när jag i mörkret cyklade hem från Burgsvik [Bursvikk] for jag förbi två kor som stod och gullade med huvudena mot varandra. Trots det tittade de upp och följde mig med blicken (vem vet hur länge? Jag for som sagt förbi). Och det är just det kossor är så bra på. De bryr sig. Imorgon ska jag klappa dem. Planerar jag.

Jag och Olles kompis Louise, som jag aldrig träffat innan, skulle gå på en av mina absoluta favoritfilmer, Min granne Totoro (Tonari No Totoro), men då Triangelfilm gått i konkurs så blev det bara varsin cola och varsin kaffe på... vad hette det... Ja, det där stället i Burgsvik. Vid tiotiden ringde Olle och sa att det spelade "värsta indiebandet" på Hamra krog. Standfast.

? Men de är ju jättebra! sa jag och hoppade upp på cykeln. Jag kom försent. Men det gör ingenting. Olle hade visst framfört till bandet vad jag sagt. Och så bjöd han mig på en öl. Sedan cyklade jag hem.

Att cykla med en öl i kroppen och i totalt (ja, jag överdriver såklart) mörker är intressant. Styrstångsfylla, kallas det visst. Tänk vad Rocky är bra att läsa.

Hey, could anybody take me home? I feel left over and alone...

Så. Stressad. Men jag har smörjt axlarna med kylbalsam, försöker andas och tänka klart. Ska gå och lägga mig nu, för att kliva upp om fyra timmar och starta "semestern". En arbetande semester. Men i alla fall. Världen klarar sig nog utan din medverkan några dagar redaktör Holm.

Och dagens Laaksolåt är en aning julig. Men inte så att den inte går att spela mitt i juli. Hang Myself in the Christmas Tree. Mmm...

If I hang myself in the christmas tree, would you be missing me? Would you be missing me? Are there bars in heaven? Are there girls in heaven? Can they comfort me?

Raining all day. Och jag höll på att frysa ihjäl i Västra Valvet, där jag hängde, med sällskap då och då av och Osky (Oskar) och Timo. När jag kom hem var jag kall och råkade dessutom spilla vatten på mina jeans, och helst ville jag inte jobba utan bara krypa ned i soffan, äta choklad och titta på teve. Men jobbet kallade. Och så småningom kallade Marie. Jag hade glömt att hon skulle lämna landsbygden och hälsa på i storstaden den här helgen, men hon frågade om hon fick komma hit. Självklart. Jag avbröt mitt sökande på bilder och drack kaffe och åt popkorn med henne istället. Skrattade åt Live earth, störde oss på min Singstar-sjungande granne och hans brölande kompisar (det var samma sak igårkväll - dessutom är han ful. Jag har sett honom), slötittade på spelfilmsdokumentären om Rom (Romerska rikets uppgång och fall heter den ju till och med). Och nu har Caesar dött (15 mars 44 f.Kr.). Nästa avsnitt kan ju bli spännande. Jag väntar tills de kommer fram till Caligula. My favourite.

Och idag är det ännu en Laakso-låt. Stay Tuned to My Love är underbar. Om jag kunde plåga grannen över med hög musik hela natten så skulle jag det. Tyvärr tror jag det mest är grannen under som skulle drabbas.