Stjärna i min egen värld

Vaknade. Allt helt okej, förutom vädret och det faktum att osten är slut. Åkte till jobbet, kom ihåg att ta paraply med mig. Allt helt okej.

Kom till jobbet. Inställd på att vara extra (springer runt på slottet och hjälper till). Är placerad i Biljett & Info. Kan inte kassa. Blir lite sur, särskilt när Kristin börjar klaga surt också (ja, jag blev lite irrad på dig, men det gick över). Allt inte helt okej.

Får det i alla fall ordnat för mig. Får vara i en av våningarna, med den kanske jobbigaste människan på hela slottet. Förlåt, men det är så. En människa som absolut inte klarar någon stress överhuvudtaget. Trettiofyra bussar var inplanerade. Det är mycket. Det är väldigt mycket. Det är stress.

Människan skäller på mig och vår tredje kollega i samma våning, all day long. Vi står fel. Vi gör fel. Vi vaktar fel. Det är ledsamt att höra att man missköter sitt jobb, när man faktiskt inte gör det. Alls.

Dessutom satte kameraförbudstrotsande och inte-repöverklivande-men-dock-repstretchande tyskar min eftermiddag i gungning. Kortfattat: Ett fönster var öppet. Repet är några meter från fönstret. De hör marschmusik utanför fönstret. De (som förresten är en hel guidad grupp av tyskar) trycker sig mot fönstret. Trots repet (tycks vara gummi i de där repen). Jag ser, på avstånd, skriker högt "Vad i helvete!" och springer dit, trycker tillbaka dem, hårt, så att de studsar in i resterande del av gruppen (tänk hur det är på trånga konserter när någon långt fram trycker bakåt och det går en våg genom publiken). Jag skriker åt dem, både på svenska och engelska. "Stand on the carpet, no photos, the rope is here, what the...". De ser både arga, chockade och smått roade ut. Småler lite åt den svenska lilla tjejen som ska komma här och rätta dem. En tjafsar lite på tyska.

När de sedan är påväg ut, tillbaka, efter att ha sett våningen, går tjafstysken sist. Han har kameran på. Riktar den mot mig. Trycker av. Sedan fortsätter han att tjafsa och säger att det är mitt besvär (fast på tyska).

Ja, visst f-n är det mitt problem och besvär om han fotograferar där han inte får, och står där han inte får. Visst är det mitt besvär.

Väl precis innanför dörren hemma så ringer slottsvakten med dåliga besked. Eftersom allt är lite hemlighetsstämplat på slottet så kan jag inte säga vad, men det är illa, och jag är inblandad, fast jag är oskyldig.

Så nu är det bara kvällen kvar och jag väntar mig att någonting mer hemskt ska hända. Den som lever får se.

Jag är rätt nära tårar, kan jag säga.