Stjärna i min egen värld

Fredagkväll. Hemma. Rätt trist, fast skönt att ta det lugnt också. Imorgon ska jag på grillfest hos Stefan M. Och igår var det ju slottspizza med några slottsöl som uppföljare.

Tänkte kolla på Seabiscuit på Kanal 5, men jag vet inte om jag orkar engagera mig i en långfilm som jag är halvintresserad av. Därför, mina vänner, är kortfilmer så bra. Mina kompisar tjurar för att jag satt betyg på ett stort antal kortfilmer på filmtipset.se. De menar att jag bara försöker öka antalet filmer jag sett. Men, vänner, kortfilm är också film. Och bra kortfilm är väldigt underhållande. En av världens bästa filmer är A Heap of Trouble, eller Nio nakna män som den så heter på svenska. Underhållande.

Igår var lilla storasyster Marie och systerson Alexander och hälsade på på jobbet. Nu har föräldrarna, båda systrarna (med några familjemedlemmar), Johan och Stefan samt klasskompis Stefan varit där och fått lite rojalistyra i sina vener. Men ännu inga tjejkompisar... Tänk att inte ta chansen... Svagt...

Nej, jag kanske ska gå och lägga mig och drömma om nåt fint istället.

Ser ut som ett troll i håret. Har haft det uppsprayat idag, luggen bakåt. Snyggare än det kanske låter.

Var och badade med Sofia vid Sundby. På väg från bilen till den lilla stranden kom ämnet bekräftlese upp. jag framförde teorin om att jag har ett stort behov av att få bekräftelse, ja, eller uppskattning, inte för saker jag gör kanske, eller för den jag är, utan kanske mer för... hur jag ser ut, eller så. Sofia var inte sen med att hålla med, hopn ironiserade lite över det och menade även att det blivit värre sen jag för 10 månader sedan lämnade herr S.

Hon har kanske rätt. Jag vet inte varför jag känner så, men det har väl något med mitt ego att göra. Men är det verkligen bara jag som har mycket bilder på mig själv uppsatt hemma? Så många är det ju inte nu...

Första augusti. Vill inte. Vill ju att det ska vara juli hela året. År 2006:s juli hela året. Det här har varit den bästa sommaren någonsin. Jag vill inte att den ska ta slut. Höst i Malmö. Det blir nog trevligt, men jag kommer sakna alla mina nya och gamla vänner.

Men än är inte sommaren slut. Än har inte hösten bitit mig i kinden. Än är sommarpopen levande.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Sommar året om. Say no more.

En ensam kväll för en gångs skull. en tevekväll för en gångs skull. Det var ett tag sedan. Dock inte så kul för den delen. Skulle hellre sitta ute någonstans i glada vänners lag. På någons takterrass kanske.

Lyssnade på P5 Radio Stockholm igårkväll. Programledaren beklagade sig något över att vädret mulnat till då framemot kvällen då han gick av sitt pass. Han hade ju nämligen planerat att spendera de kommande timmarna på en bekants takterrass.

Och då frågar jag mig - varför känner inte jag någon med takterrass? Till exempel på Södermalm? Eller bara våning/lägenhet/rum/skyffe högst upp i ett hus på Söder, varifrån utsikten skulle vara superb och suverän? Varför känner jag (vad jag vet) ingen med en sådan bostad? Jag vill också sitta på takterrass...

I höst ska jag lära känna någon som bor i Turning Torso. Det lär ju i alla fall vara tjusig utsikt.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: uteserveringar. Visserligen är det något jag vurmat för och pratat om hela sommaren, men denna vecka ska det nå sin yttersta topp. Sol, varma kvällar, vänner, folk,  skratt. Vad mer kan man be om?

Känner att jag just nu inte har jättemycket att blogga om. Jag får idéer ibland när jag vandrar runt på jobbet, i stan, eller - och det är vanligt - när jag förflyttar mig i kollektivtrafiken. Resor, där jag sitter och stirrar ut genom fönstret med öronen fyllda av mp3-spelarens lallande, får mig att tänka på allt möjligt. Det ger mig idéer, idéer som tyvärr blåser ut ur mitt huvud så fort mina skor nuddar den kalla perrongen eller den asfaltsbeklädda vägen vid hållplatsen. Och när jag sedan ska försöka forma de små tankar jag har kvar, då blir det inget bra. Det blir bara patetiskt, i ordets riktiga bemärkelse.

Tankarna passar helt enkelt bäst i kollektivtrafiken. På den susande tunnelbanan. Där kan de vara en smula känslosamma utan att vara för mycket. Där är de riktigt bra. Riktigt sanna.

Mm. Vissa dagar är jag så otroligt förälskad i mig själv (min omgivning hävdar säkert att det är ganska ofta), sådär att jag knappt kan lämna spegeln, inte lämna min underbart vackra, snygga, gulliga spegelbild. Idag är en sådan dag märkte jag just.

Nu tycker ni att jag låter fåfäng. Men jag kan liksom alla andra - alla er - ha dåliga dagar. Även om ni inte tror det.
 
Måste nog springa ut till badrumsspegeln...

Igår kände jag mig tvungen att ta liv. Ett litet väsen som krossades i ett simpelt hushållspapper mellan mina fingrar. En nattfjäril hade invaderat min lägenhet. Jag är rädd för nattfjärilar.

Ja, jag vill inte vara det. De är på sätt och vis fina, särskilt den vars lik nu ligger i min papperskorg och föruttnar. Men jag har sedan jag var liten levt i tron att nattfjärilar är farliga. Jag vet inte på vilket sätt, bara det faktum att man bör och ska akta sig för dem. Och det gör jag. Så fort en nattfjäril kommer i närheten så går det som det går. För den lilla varelsen. 

Det finns fler saker som jag inbillat mig och som jag inte vet om de är sanna eller inte. Har ställt mina föräldrar mot väggen, men de förnekar att de lärt mig så underliga saker.

Nattfjäril. Det är ett fint ord. 

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Den snälla solen. Solen som nu har gjort mig lite härligt gyllenbrun, och inte alltför röd! Allt utan användning av solskyddsfaktor.

Hemma igen. Och självklart är det första jag gör att sätta mig framför datorn. Mest för att titta efter tågbiljetter, jag ska fara till Malmö nu i veckan. Kolla läget inför hösten... Dyrt, men behövligt. Kanske i alla fall.

Skönt att vara hemma i stan igen, samtidigt som det var underbart att ha semester, om än några dagar. Jag trodde jag illa kvickt skulle tröttna på lantlivet och lugnet, men faktiskt intogs jag inte alls av den känslan, trots det inte så sköna badvattnet. Kanske på grund av att lugnet egentligen aldrig inföll, inte med stora storasysters två små, hmm, underbara barn. Jag ska skriva en bok inom kort, "Min systers barn och andra snorungar". Fri tolkning av titeln.

Nej, jag ska inte vara sådan. Jag har haft jättetrevligt och även om syster och hennes barn är lite bråkiga så är de jättegulliga också. Jag har varit där och snyltat på deras mat, typiskt mig.

Solat, badat lite. Lyssnat på rockig musik genom Malins iAudio (lite sämre än min) och ett par högtalare kopplade till. Och så den polska popen såklart, som varken jag eller syster eller någon galen släktting stod för. En bit från vårt hus byggs det om, och för hamrandet står tre polacker. Tre popande polacker. Pop och pop, det var rätt folkmusikbaserat, men lite europop lyckades de också klämma in. Allt tycktes vara på polska. 

Torsdagen tillbringades i Norrtälje, denna urgulliga stad. Ingen fika på Tösse, medan systers familj låg på Kärleksuddens bad gick jag på byn och fotograferade omgivningarna. Okej, jag tittade även in i en och annan butik, men det var inte så mycket intressant jag hittade och plånboken förblev lika tunn som förut. Men mycket fina foton, tror jag, kameran är än så länge på laddning. Jag har ett litet tavelprojekt i åtanke. Jag är inte fotograf, men har kommit fram till att jag väl lika väl som någon annan kan skapa min egen konst. Istället för att köpa den av vänner och bekanta.

Och min far har köpt en segelbåt av gamla bekanta. Mina föräldrar upphör aldrig att förvåna.

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Tillbaka i vardagen. Och jag har redan kokat över riset, svartbränt de vegetariska vårrullarna, kastat kläder på golvet och lämnat disken i diskhon. Vardag, ta mig!

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Picnicfiltar, sådana med plast under!