Stjärna i min egen värld

Måndag och sista veckan i Malmö. Festen hos Jennie (rättning: hos Jennies grannar) i lördags var väldigt kulig, trevliga vänner hon har. Var tyvärr inte så skönt seg som jag hoppats i söndags, men jag tog en liten julklappsshoppingtur i stan. Letade efter klappar till mina älskade systerbarn, men det är svårt. Jag vill gärna varaden coola mostern som köper coola saker till mina fyra sötnosar, men jag är också den coola mostern med den tunna plånboken.

Skriva kan jag inte heller. Håller på med en artikel som jag inte alls är nöjd med, vet inte varför det inte fungerar.

The Vaughan Crane. Om jag någonsin skaffar ett countryband ska det heta så. Nu så tänker jag aldrig starta något countryband, om jag någonsin får den idén så slå mig, eller skjut mig. Men det står i alla fall The Vaughan Crane på någon slags orange järnbalk som jag går förbi varje dag på väg till jobbet. 3 tons står det också.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Lussebullsbak med mamma. Som att vara liten igen. Fast vi diskuterade lite vuxnare saker.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Underbara kollegor som förstår.

Om du undrar vem jag älskar, jag tänker på mina moln... P3 Pop hade 90-talsspecial igår, och Webstrarnas Moln på marken spelades som ett minne från tidigt 90-tal. En av mina "barndomslåtar". Blir alltid lika glad när jag hör den...

Hade saker att blogga om, men de fastnar aldrig när jag har tillgång till bloggen. Bara när jag är datorlös. Min inspiration kommer främst när jag duschar. Och när jag är ute och går.

Kanske ska ha en liten check på mitt liv just nu (bara för att jag gillar att egotrippa mig själv):

- Mindre än tre veckor kvar här. Sorgligt, men jag längtar hem. Främst till min egen lägenhet, och till umgänge.
- Helsingborg på torsdag, antagligen.
- Stockholm och fest nästa vecka.
- Har svårt att fixa svar fyra och fem i DN Kulturs jultävling. Men jag har inte försökt jättemycket.
- Funderar på om livet är annorlunda om man har halsmandlar.
- Fotograferad idag, rakade armen.
- Undrar varför jag alltid får mina julblommor att tappa bladen när de andras tycks må finfint.
- Matlagningskrisen håller i sig.
- Mår bra av julstämningen i lägenheten.

Idag skulle jag och exet ha varit ihop i sex år, om jag inte gjort slut innan det blev fem.Tänker att jag är en helt annan människa nu än då, ja, förändrad i alla fall, och att mitt liv antagligen sett rätt annorlunda ut om vi fortfarande hade varit ihop. Mår lite illa av det, tänk att vi var ihop ett halvt decennium. Usch. Skrämmande. Jag vet inte om jag skulle vilja vara ihop med någon så länge. Eller jo, det är klart jag skulle. Men inte nu. Jag var rätt naiv när jag kom ut ur det där. Inte så konstigt. Jag var 16 när vi blev ihop. 21 när det tog slut.

Jag hoppas han mår bra nu.

Ska man sitta kvar på jobbet hela helgen kanske? Kanske. Eller så tar jag mig över till köerna på Ica Maxi och sedan hem. Vilket glamoröst liv jag lever. Nu planerar jag att bli modeassistent också. Det ska bli som i Djävulen bär Prada, precis som Magne sa.

December. Det känns mer som oktober, men kanske kan lite julstämning infinna sig med mina alternativa jullåtar. Och Tori Amos version av Have yourself a merry little Christmas. Men Jens Lekman kan alltid uttrycka allting precis som det är.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: december!

Maxi-skylten lyser, det betyder att det är mörkt ute, vilket jag snabbt kan konstatera att det är. Konstaterar samtidigt att jag inte kan koncentrera mig, och att jag inte fick jobbet jag blev intervjuad för. Trist. Men påhejad av vår moderedaktör ska jag söka ett jobb som modeassistent. Hur mycket "modekänsla" jag nu har. Men det kunde vara kul.

Det har luktat avföring på jobbet i två dagar nu. Och när man kommer ut härifrån stinker havet. Visst, det kan ge fina minnen av Orust, men gammal tång är ingen fin doft. Det är en odör.

Cari Lekebuschs Do you like acid? är i alla fall fin. Och min julblomma lyser upp tillvaron.

Ska på marknadsmöte, tyvärr inte i Turning Torso (damn!). Drömde om min favoritbyggnad i helgen (åh, denna trista helg!). I drömmen hade jag flyttat tillbaka till Stockholm, och upptäckte att det byggts en kopia av mästerverket i närheten av min lägenhet. Men jag var inte alls nöjd. Jag längtade tillbaka till originalet. Separationsångest? Ja, som alla som känner mig samt läser min blogg vet så är jag ju väldigt sentimental. Vänta bara en månad så får ni se. Sen ska jag ju sammanfatta året också, det kommer ju bli spännande!

Annars bjöd helgen på en dos framtidsångest, och den var inte mild. Tack Ann-Sofie för att du räddar mig om och om igen. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, faktiskt. Det är alltid du som får höra mina klagovisor, kriser och ångest. Och jag kan inte lova att det inte blir mer. Men jag hoppas att du inte ska behöva min hjälp någon gång.

Var i Helsingborg och gjorde intervju idag. I Viken, där en kusin till pappa bott... men nu har han visst flyttat. Jag minns min och familjens campingsomrar som liten. Pappas kusin hade en iller, vet jag. Nog om det.

Jag tog en liten tur i Helsingborg också, fin stad, men invånarna pratar lite underligt. Och så trevliga var de väl inte. Men jag köpte en underbart fin klänning! Hennes-festen nästa. Och nyår. Vad som nu händer då. Något slags party ska det bli.

Och nu ska jag väl gå hem. Inte för att jag har någonting att göra hemma. Skulle gärna sitta kvar här hela kvällen. Men det går ju inte...

Alla säger åt mig att äta bättre. Hur kan de veta att jag äter dåligt när de flesta är där uppe (läs: Stockholm) och jag är här nere (här=Malmö)?

De har såklart rätt. Igår frossade jag i pepparkakor på jobbet (HJ firade sin julwebb) och i min värld finns det inget som heter måttlighet. Nej.

Som kompensation för mufflandet (visst är det ett bra ord Ann-Sofie?!) åt jag bara det lilla som fanns kvar av jordgubbsyougurten (5 skedar?) och en grapefrukt till middag. Grapefrukt, minnen, vad jag minns så åt min mamma alltid (en halv?) grape till frukost när jag var liten. Den som jag belönade/straffade mig själv med igår var en blodgrape, hur som helst.

Ja. Men nu har jag börjat skicka statusrapporter över vad jag äter till diverse folk (inte till mamma, det är väl hon - såklart! - som oroar sig mest. Jag tror inte hon läser min blogg men det gör ju två skvallriga systrar, och om man publicerar något på sin blogg får man ju inte ha det ifred, det är ju lite det som är meningen). Jag tror jag ser det som ett rop på hjälp. Allt jag vill är nog att någon ska sätta mig på en stol vid ett matbord och sleva upp ett lass makaroner med tillhörande ketchup och vegobullar och lite bryskt (men med menad kärlek) säga "Här, ät din mat och var som folk!"

Jag fick en uppenbarelse igår. När jag lyssnade på Melnyks låt Art of Seduction ploppade en oåterkallelig bild av en perfekt vacker kille, en plats, en situation, upp i mitt huvud. Han, jag, ett dansgolv, massa männsikor, vi ser varandra genom folkmassan, tittar intensivt på varandra. Sen... vet jag inte. I min drömvärld går allting inte riktigt ihop. Om vi skulle prata med varandra skulle allt uppenbarligen förstöras.

Jag tittar för mycket på film. Och lyssnar alldeles för mycket på musik. Mer, mer, mer!

"Snart skulle hon förstå min tystnad och hennes ömhet skulle övergå i vrede. Men jag kunde inte tala. En isande kall november kylde luften utanför, stagnation innan våren."
ur Caroline Kraus, "Borderline"

Helgen. I fredagskväll  konstaterade jag för mig själv och i sms till diverse vänner att jag är sjukt trött och utled på att bo inneboende. Inte för att någon verkade leva sig in i min situation. Jag blev plågad med Metallica hela kvällen, satte på mp3-spelaren och kände mig inlåst på mitt rum.

På lördagen lyckades jag äntligen kravla mig ut och upptäcka det kulturella Malmö, jag har planerat det hela hösten, men det har inte blivit av. Men nu började jag i lördags med Malmöhus museer (det andra får vänta), jag har ju fem veckor kvar här).

Utställningen om Ernst Elis Eriksson (eee) var intressant - i tavlan Världens fattigdom ska halveras fanns ett urklipp, eller kanske ett urriv, ur en tidning. När jag lade huvudet på sned och tittade närmre för att undersöka vilken tidning det var, såg jag att den som skrivit den halvt urrivna artikeln (ur SvD var det) var en klasskompis till mig! Han dyker då upp överallt.

Självklart slapp man inte heller, trots en sommar på Slottet, undan Haupt. Nej, där stod en byrå i gustaviansk stil. Oj, quelle memories.

Kanske är jag en nörd, men jag tyckte paret som gick förbi mig kommenterandes barockporträtten med orden "Dom ser alla likadana ut på såna här foton. Bleka. Dom ser hemska ut!" inte var... helt framför flötet. Men det är väl bara jag.

Kvällen spenderade jag bland annat med att sms-diskutera med Zofie. Löjliga par. Vi var rörande överens om att vi irriterar oss på att folk tycks tycka att man som singel är misslyckad och olycklig, och att man borde bli ihop med någon, vem som helst, fortare än kvickt. För det är ju par man ska vara. Tycker folk. Särskilt folk som är par.

Söndagen var regnkväll. Jag och Jennie väntade på en delad veggiepizza i 45 minuter. Mitt nästa mission är att sortera hennes skivor. Om hon tillåter mig förstås...

Den här veckan har jag varit allt annat än pigg. Förra veckan vaknade jag kvart i fem nästan varje natt, utan att känna mig direkt trött. Jag stegade upp ur sängen utan svårigheter vid sextiden. Den här veckan kravlar jag motvilligt upp fem över halv åtta, efter att ha förlängt snooze-minuterna så att jag bara får blunda lite lite till. Hjärnan och kroppen fungerar inte riktigt - imorse tänkte ena handen "jag stänger av duschvattnet, kallvattnet först" medan andra tänkte "bara duscha lite till", vilket ledde till att jag brände mig i nacken. Man är inte intelligentare än så klockan åtta på morgonen. Inte den här veckan.

Det är nog jetlag. Det tar på kroppen att åka från Malmö till Stockholm och sedan tillbaka...

Jaha, då var den vänskapen slut. Jag börjar alltmer stärkas i min tro på att män och kvinnor inte kan vara vänner. Besviket. Vi var ju verkligen bra vänner. Suck. Men nu har jag gjort vad jag borde ha gjort för längesen.

Det känns lite bättre idag. Men konstigt att inte höra av sig. Inte alls mer. Att vi inte är vänner. Det ger lite perspektiv på saker och ting.

Ikväll ska jag titta på Borat och gaska upp mig lite. Veckan har börjat bra annars, Köpenhamn igår, idag tillbaka på redaktionen, har fått positivt svar på en jobbansökan jag skickat. Det kanske finns hopp för ett framtida liv ändå. Och Stockholm var vackert kallt i helgen.

Molnen flyger förbi Turning Torso. Kanske finns det hopp ändå.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Fina vänner i Stockholm. Och fina vänner i Malmö också.