Stjärna i min egen värld

"Snart skulle hon förstå min tystnad och hennes ömhet skulle övergå i vrede. Men jag kunde inte tala. En isande kall november kylde luften utanför, stagnation innan våren."
ur Caroline Kraus, "Borderline"

Helgen. I fredagskväll  konstaterade jag för mig själv och i sms till diverse vänner att jag är sjukt trött och utled på att bo inneboende. Inte för att någon verkade leva sig in i min situation. Jag blev plågad med Metallica hela kvällen, satte på mp3-spelaren och kände mig inlåst på mitt rum.

På lördagen lyckades jag äntligen kravla mig ut och upptäcka det kulturella Malmö, jag har planerat det hela hösten, men det har inte blivit av. Men nu började jag i lördags med Malmöhus museer (det andra får vänta), jag har ju fem veckor kvar här).

Utställningen om Ernst Elis Eriksson (eee) var intressant - i tavlan Världens fattigdom ska halveras fanns ett urklipp, eller kanske ett urriv, ur en tidning. När jag lade huvudet på sned och tittade närmre för att undersöka vilken tidning det var, såg jag att den som skrivit den halvt urrivna artikeln (ur SvD var det) var en klasskompis till mig! Han dyker då upp överallt.

Självklart slapp man inte heller, trots en sommar på Slottet, undan Haupt. Nej, där stod en byrå i gustaviansk stil. Oj, quelle memories.

Kanske är jag en nörd, men jag tyckte paret som gick förbi mig kommenterandes barockporträtten med orden "Dom ser alla likadana ut på såna här foton. Bleka. Dom ser hemska ut!" inte var... helt framför flötet. Men det är väl bara jag.

Kvällen spenderade jag bland annat med att sms-diskutera med Zofie. Löjliga par. Vi var rörande överens om att vi irriterar oss på att folk tycks tycka att man som singel är misslyckad och olycklig, och att man borde bli ihop med någon, vem som helst, fortare än kvickt. För det är ju par man ska vara. Tycker folk. Särskilt folk som är par.

Söndagen var regnkväll. Jag och Jennie väntade på en delad veggiepizza i 45 minuter. Mitt nästa mission är att sortera hennes skivor. Om hon tillåter mig förstås...