Yamaha Superstar
För övrigt:
Avalanches - At Last Alone (album)
En skiva (mestadels) engelskt nittiotal - blandskiva från min chef Ola till mig
Jethro Tull
Cornelius remix
Bluäh. Jag avskyr att blogga om triviala saker som sånt. Nu blir det The Avalanches Since I left you i Cornelius remix en gång till. Sedan borde jag kanske sussa. Jag och Kal har utbytt musiktips via msn. Mark Ronsons cover på Stop me fick jag, bland annat. Själv länkade jag till The Ukulele Orchestra of Great Britains video till Wuthering Heights. Jag kan liksom inte sluta skratta åt den. Storband som förföljer folk, dessutom med små instrument, är de facto humor.
Missbruk
I called you in the morning, crying on the phone, glad to hear your voice but your voice had turned icecold...
Ono and the Red Sleeping Editor
Top artists this week, 24 jun - 1 jul (ja, jag kör fortfarande på engelska):
1. Oh No Ono
2. The Red Button
3. Grand Mal
4. Editors och The Molenes
5. Sleeping Beauty
Annars ser listorna ut ungefär som förut, i alla fall i toppen. Och det är ju det som räknas.
Västerbron
"Västerbron, I hate walking on you
it's six in the morning
you make me think of falling"
Laakso, Västerbron
Bandstarter
Every Time
Mitt Last.fm-liv
Last.fm säger en hel del om en. Eller inte alls. Kollade igenom min statistik idag. Overall top artists:
1. Billie The Vision and The Dancers
2. They Live By Night
3. Shout Out Louds
4. Loney, Dear
5. The Mary Onettes
De fyra första är artister jag recenserat. Billie The Vision har jag visserligen lyssnat en hel del och underbart mycket på även efter att recensionen var klar. Jag tror att jag var en av "The top listeners" på The Mary Onettes ett tag, recensionexet som jag fick hem i brevinkastet gick hett, hett. Fler på topp tio-listan är Standfast, Sufjan Stevens, Mixtapes & Cellmates, Kristofer Åström och Feist. The Radio Dept. kommer på en rutten elfteplats. Skäms.
Overall Top Tracks:
1. The Ballet - In My Head
2. Billie The Vision and The Dancers - My Love
3. Loney, Dear - I am John
4. Shout Out Louds - Impossible
5. Loney Dear - Saturday Waits
Här känns femman väldigt udda. Men, det är för att Saturday Waits kommer precis efter I Am John på skivan. Och jag fastnade för den senare. Därav spelandet av den om och om igen. Annars tycker jag listan är helt reell. Strax därpå följer Sufjan Stevens, Feist, ännu mer Billie The Vision och The Mary Onettes.
Den här veckan är det visst Sufjan Stevens som gäller (eller förra veckan, denna är inte ihopräknad än), samt Of Montreal. I sanningens namn borde nog The Ballet ligga högst, men de har inte scrobblats eftersom jag spelat dem i Realplayer.
Ja, och någon borde skaffa sig ett riktigt liv, kanske.
Club 8

Disco disco disco
We're all gonna shout
Imorgon kommer recensionen.
Och idag släpps The Mary Onettes självbetitlade album. Underbart. Landet ikväll. Run to the stores. Shout about it...
Nu: Loney, Dear.
Rocklegender i garderoben

Feist
"I'll be the one who break my heart
I'll be the one to hold the gun"
Feist, "I Feel It All"

Landet 25 april
We Made the Team

Lilly
Musikalisk natt
I natt sov jag med/till Billie the Vision (såklart), Standfast, Mixtapes & Cellmates, The Tiny och lite Pet Shop Boys. Kanske därför jag drömde så underligt. Voxtrot är himla bra (tack syster).
Är det inga släppspelningar denna vecka? Jag är ju van vid att hälla i mig öl på onsdagar nu (alternativt tisdagar eller torsdagar).
The worst taste in music
Jag är säker på att det inte kommer bli någon "Go to hell, Miss Holm"-låt om mig.
Förutom Labradormusik så är Standfast heta. Go listen.

Veckans tips
Pop Mansion, min bostad?
"Martin McFaul", tänkte jag, "det låter som någon irländsk pojbandsmedlem som tröttnat på bandlivet och hoppat av i hopp om en egen karriär, men som låter precis likadan som när han var med i bandet, fast färre stämmor och ett försök till att tvätta av sig gullig-stämpeln, vilket inte hörs i musiken men syns på pressbilderna". Tänk vad fel man kan ha.
Det var i slutet av praktikperioden som jag rotade igenom redaktionens skivhylla i hopp att hitta något som jag missat (stor chans, hur många gånger stod jag inte där?). Pop Mansion lät ändå rätt lovande, och framsidan var snygg (nåt med färger), så jag lade helt sonika in den (och lite annat, bland annat redan av mig hyllade Bertine Zetlitz) på min mp3-spelare. Sedan fick den ligga där. Namnet "Martin McFaul" var ju ändå sådär pojkbandsklingande.
Lyssnade nu i veckan, och det slog mig att detta har jag hört förut. Nej, det första som slog mig var att det var långt från powerpoppen jag väntat mig. Det är istället, ja, vad är det? På MySpace-sidan kallas det "Indie/Alternative/Acoustic", men det säger inte så mycket. Det är mer speciellt. Och han är inte irländare, han är svensk.
"Men", tänkte jag, "det här har jag lyssnat på hos kompis-Marie. Det här gillar hon ju". Och det var inte så dåligt heller. Inte pop, som albumnamnet antyder.
Men, plötsligt slog mig en annan sak, och det när jag stod i duschen (jag får alltid mina briljanta idéer där, just där det är svårt att ha papper och penna). Pop i Pop Mansion ska inte antyda musikstilen, utan står för Pola Opola Polina Mansion, som spår två heter. Intelligent. Jag tog det. Ni skulle säkert ha gjort det för länge sen, men jag behövde de där vattenstrålarna ner över håret.