Stjärna i min egen värld

Maxi-skylten lyser, det betyder att det är mörkt ute, vilket jag snabbt kan konstatera att det är. Konstaterar samtidigt att jag inte kan koncentrera mig, och att jag inte fick jobbet jag blev intervjuad för. Trist. Men påhejad av vår moderedaktör ska jag söka ett jobb som modeassistent. Hur mycket "modekänsla" jag nu har. Men det kunde vara kul.

Det har luktat avföring på jobbet i två dagar nu. Och när man kommer ut härifrån stinker havet. Visst, det kan ge fina minnen av Orust, men gammal tång är ingen fin doft. Det är en odör.

Cari Lekebuschs Do you like acid? är i alla fall fin. Och min julblomma lyser upp tillvaron.

Tänk som han - Lär av killarna och dejta smartare, en bok av E!-reportern Guiliana Depandi ramlade in på redaktionen. Och vi chockades. Boken innehåller 66 tips på hur man ska få sin drömprins. Eller nån kille överhuvudtaget. Med tips som
13: Erkänn inte att du var dålig i skolan
14: Ligg lågt när det gäller politik
23: Erkänn aldrig att du legat med mer än fem killar
24: Var inte en slampa i sängen
33: Var inte ett pinsamt fyllo
36: Lär dig acceptera fotboll
56: Håll dig snygg och fräsch
64: Överraska honom inte med kortklippt hår
66: Gör inte slut om du inte har någon att falla tillbaka på

Bland annat... Läs och förundras.

Ska på marknadsmöte, tyvärr inte i Turning Torso (damn!). Drömde om min favoritbyggnad i helgen (åh, denna trista helg!). I drömmen hade jag flyttat tillbaka till Stockholm, och upptäckte att det byggts en kopia av mästerverket i närheten av min lägenhet. Men jag var inte alls nöjd. Jag längtade tillbaka till originalet. Separationsångest? Ja, som alla som känner mig samt läser min blogg vet så är jag ju väldigt sentimental. Vänta bara en månad så får ni se. Sen ska jag ju sammanfatta året också, det kommer ju bli spännande!

Annars bjöd helgen på en dos framtidsångest, och den var inte mild. Tack Ann-Sofie för att du räddar mig om och om igen. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig, faktiskt. Det är alltid du som får höra mina klagovisor, kriser och ångest. Och jag kan inte lova att det inte blir mer. Men jag hoppas att du inte ska behöva min hjälp någon gång.

Var i Helsingborg och gjorde intervju idag. I Viken, där en kusin till pappa bott... men nu har han visst flyttat. Jag minns min och familjens campingsomrar som liten. Pappas kusin hade en iller, vet jag. Nog om det.

Jag tog en liten tur i Helsingborg också, fin stad, men invånarna pratar lite underligt. Och så trevliga var de väl inte. Men jag köpte en underbart fin klänning! Hennes-festen nästa. Och nyår. Vad som nu händer då. Något slags party ska det bli.

Och nu ska jag väl gå hem. Inte för att jag har någonting att göra hemma. Skulle gärna sitta kvar här hela kvällen. Men det går ju inte...

Alla säger åt mig att äta bättre. Hur kan de veta att jag äter dåligt när de flesta är där uppe (läs: Stockholm) och jag är här nere (här=Malmö)?

De har såklart rätt. Igår frossade jag i pepparkakor på jobbet (HJ firade sin julwebb) och i min värld finns det inget som heter måttlighet. Nej.

Som kompensation för mufflandet (visst är det ett bra ord Ann-Sofie?!) åt jag bara det lilla som fanns kvar av jordgubbsyougurten (5 skedar?) och en grapefrukt till middag. Grapefrukt, minnen, vad jag minns så åt min mamma alltid (en halv?) grape till frukost när jag var liten. Den som jag belönade/straffade mig själv med igår var en blodgrape, hur som helst.

Ja. Men nu har jag börjat skicka statusrapporter över vad jag äter till diverse folk (inte till mamma, det är väl hon - såklart! - som oroar sig mest. Jag tror inte hon läser min blogg men det gör ju två skvallriga systrar, och om man publicerar något på sin blogg får man ju inte ha det ifred, det är ju lite det som är meningen). Jag tror jag ser det som ett rop på hjälp. Allt jag vill är nog att någon ska sätta mig på en stol vid ett matbord och sleva upp ett lass makaroner med tillhörande ketchup och vegobullar och lite bryskt (men med menad kärlek) säga "Här, ät din mat och var som folk!"

Jag fick en uppenbarelse igår. När jag lyssnade på Melnyks låt Art of Seduction ploppade en oåterkallelig bild av en perfekt vacker kille, en plats, en situation, upp i mitt huvud. Han, jag, ett dansgolv, massa männsikor, vi ser varandra genom folkmassan, tittar intensivt på varandra. Sen... vet jag inte. I min drömvärld går allting inte riktigt ihop. Om vi skulle prata med varandra skulle allt uppenbarligen förstöras.

Jag tittar för mycket på film. Och lyssnar alldeles för mycket på musik. Mer, mer, mer!

"Snart skulle hon förstå min tystnad och hennes ömhet skulle övergå i vrede. Men jag kunde inte tala. En isande kall november kylde luften utanför, stagnation innan våren."
ur Caroline Kraus, "Borderline"

Helgen. I fredagskväll  konstaterade jag för mig själv och i sms till diverse vänner att jag är sjukt trött och utled på att bo inneboende. Inte för att någon verkade leva sig in i min situation. Jag blev plågad med Metallica hela kvällen, satte på mp3-spelaren och kände mig inlåst på mitt rum.

På lördagen lyckades jag äntligen kravla mig ut och upptäcka det kulturella Malmö, jag har planerat det hela hösten, men det har inte blivit av. Men nu började jag i lördags med Malmöhus museer (det andra får vänta), jag har ju fem veckor kvar här).

Utställningen om Ernst Elis Eriksson (eee) var intressant - i tavlan Världens fattigdom ska halveras fanns ett urklipp, eller kanske ett urriv, ur en tidning. När jag lade huvudet på sned och tittade närmre för att undersöka vilken tidning det var, såg jag att den som skrivit den halvt urrivna artikeln (ur SvD var det) var en klasskompis till mig! Han dyker då upp överallt.

Självklart slapp man inte heller, trots en sommar på Slottet, undan Haupt. Nej, där stod en byrå i gustaviansk stil. Oj, quelle memories.

Kanske är jag en nörd, men jag tyckte paret som gick förbi mig kommenterandes barockporträtten med orden "Dom ser alla likadana ut på såna här foton. Bleka. Dom ser hemska ut!" inte var... helt framför flötet. Men det är väl bara jag.

Kvällen spenderade jag bland annat med att sms-diskutera med Zofie. Löjliga par. Vi var rörande överens om att vi irriterar oss på att folk tycks tycka att man som singel är misslyckad och olycklig, och att man borde bli ihop med någon, vem som helst, fortare än kvickt. För det är ju par man ska vara. Tycker folk. Särskilt folk som är par.

Söndagen var regnkväll. Jag och Jennie väntade på en delad veggiepizza i 45 minuter. Mitt nästa mission är att sortera hennes skivor. Om hon tillåter mig förstås...

Den här veckan har jag varit allt annat än pigg. Förra veckan vaknade jag kvart i fem nästan varje natt, utan att känna mig direkt trött. Jag stegade upp ur sängen utan svårigheter vid sextiden. Den här veckan kravlar jag motvilligt upp fem över halv åtta, efter att ha förlängt snooze-minuterna så att jag bara får blunda lite lite till. Hjärnan och kroppen fungerar inte riktigt - imorse tänkte ena handen "jag stänger av duschvattnet, kallvattnet först" medan andra tänkte "bara duscha lite till", vilket ledde till att jag brände mig i nacken. Man är inte intelligentare än så klockan åtta på morgonen. Inte den här veckan.

Det är nog jetlag. Det tar på kroppen att åka från Malmö till Stockholm och sedan tillbaka...

Jaha, då var den vänskapen slut. Jag börjar alltmer stärkas i min tro på att män och kvinnor inte kan vara vänner. Besviket. Vi var ju verkligen bra vänner. Suck. Men nu har jag gjort vad jag borde ha gjort för längesen.

Det känns lite bättre idag. Men konstigt att inte höra av sig. Inte alls mer. Att vi inte är vänner. Det ger lite perspektiv på saker och ting.

Ikväll ska jag titta på Borat och gaska upp mig lite. Veckan har börjat bra annars, Köpenhamn igår, idag tillbaka på redaktionen, har fått positivt svar på en jobbansökan jag skickat. Det kanske finns hopp för ett framtida liv ändå. Och Stockholm var vackert kallt i helgen.

Molnen flyger förbi Turning Torso. Kanske finns det hopp ändå.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Fina vänner i Stockholm. Och fina vänner i Malmö också.

Orupinspirerat kanske, men det är ju kallt! Folk sa ju att Stockholm hade plusgrader, jag fryser! Frost! Vad är det? Sånt har vi inte i Skåneland! Jag fick gå som en tant för att inte halka på vägarna med mina klackar.

Och nu ska jag ut igen. Mössa på, och vintersminkning.

Dimma och regn i den sydliga staden. Men jag har hopp ändå, åker till Stockholm ikväll. Jobb + långledigt. Och på måndag blir det antagligen en resa över bron för lite jobb.

Ska bli skönt att komma hem. För det är ju ändå hem.

Jag... kommer bli världens sämsta frilansare. Kan inte kläcka idéer på beställning. Och om jag kommer på någonting glömmer jag bort det lika snabbt. Eller så är det något outvecklat. Eller något som jag inte vågar nämna, i rädsla för att bli dissad. Jag skyr det faktum att jag kan bli dissad. Hatar det.

Nu har jag ju redan frilansat, men det jag gjort har jag ju fått på beställning. Sånt frilansjobb vill jag ha! Någon ger mig ett uppdrag, och sedan får jag utforma det helt på eget sätt. Utan att någon lägger sig i.

Men det är frustrerande överhuvudtaget, det här med oförmågan att komma upp med idéer. Jag har aldrig haft svårt med fantasin, anser jag. Och det har jag fortfarande inte. Hjärnan spinner iväg, men det är kanske inte på någonting som jag har nytta av, inte i mitt arbetsliv i alla fall.

Fast lite idéer har jag kanske ändå. Det är kanske det där med dissrädslan...

Helgen blir visst på solokvist. Skönt. Jag vet inte om jag vågar sitta uppe i natt, det är mycket skräck på televisionen... Där försvinner min fantasi! Jag gillar att se på skräckfilm, men klarar inte av det. Imorgon kväll sänder SVT Terror på Elm Street, vilken är det otäckaste jag sett i skräckfilmsväg. Jag klarar inte av det. Jag vet att något liknande kommer hända mig, jag kommer knappt kunna ha teven på, i rädsla för att han (den onämnbara) kommer dyka upp! Fattar inte att jag sover på nätterna längre...

Något helt annat. När jag förra helgen vandrade den långa sträckan till hotellet där mamma och systrarna bodde, så tog jag upp mobilen och fotograferade lite på vägen. En del frågetecken uppstod...

Malmös Svampen?


What the...? Jag undersökte inte vidare vart skylten ledde, jag får ta mig en sväng dit igen.

Denna vecka brinner Stjärna i min egen värld för: Att våga ta bladet från munnen. Säga som det är. Det ska jag lära mig.

Tittade på första delen av Arty igår. SVT:s nya konstprogram. Oj. Pret-pret-pretantiöst? Mer än jag någonsin kommer bli (hoppas jag). Ansträngt. Programledarnas samtal sinsemellan kändes otroligt fånigt och tillgjort.

Gillade dock Jacob Dahlgrens randiga verk. Jag älskar ju ränder. När jag kommer till Stockholm nästa gång (snart) ska jag springa till Bonniers konsthall.

Den gröna grodlampan som lös i bakgrunden av studion måste ha varit den från Designtorget. Jennie fick en
rosa kanin när hon slutade.

Igår efter snyftaren/glassfrossan/Helene berättar historier, ja alltså när Jennie lämnade Hennes, stack jag till stan i jakten på skorna. The Shoes. Och den som letar finner.

Jag såg det som ett tecken när jag fastnade med mina kanske en månad gamla stövlar fastnade i Malmös kullerstenar, vilket resulterade i att en del av klacken lossnade. Ett tecken på att jag skulle köpa de där dyra, snygga stövlarna som jag förälskat mig i.

Sorry Vagabond, som annars nog är mitt favoritskomärke, det blev ett par Bronx. Svarta, höga skaft, med kilklack, snörning och rund tå. Nya älsklingar? Kan vara. Jag förklarade i alla fall för butiksbiträdet att jag blivit förälskad i dem.

Och nu sitter jag här i dem. Känns bra. Vi trotsade stormen och regnet utanför tillsammans.