Stjärna i min egen värld

Jag lyssnar på You Say Party! We Say Die! vilket påminner om Hultsfredsfestivalen i somras. Mats och Tomas var bakfulla och riktigt eländiga. Jag var pigg och tyckte att de var trista.

Jag: Ni är tråååkiga! Jag ska i alla fall gå och titta på You Say Party! We Say Die!
Tomas: You say party, we say die.

Så kul var det. Jag tror jag drogs med i deras allmänna down-stämning och stannade vid tältet. Inget jag ångrar nu. Det här är inte så himla kul. Jag tror jag ska lyssna på något annat nu.

"These thoughts I must not think of
Dreams I can't make sense of
I need you to tell me it's ok
These thoughts I must not think of
Dreams I can't make sense of
I need you to tell me it's ok"
Editors, When Anger Shows

Här, gott folk, kan ni se gårdagens mattkris. Rosa och rött. Tidigare vitt och rött.

Och när jag ändå var på gång och fotade mattan, så blev det dags för en liten odyssé i mitt liv (lägenhet) just nu.


Här är utsikten från mitt köksfönster.


Här är disken i mitt kök...


Här är min nya Muminmugg, sommarens säsongsmugg, jag är glad att jag fick tag på den.


Här är vad jag läser just nu.


Här är vad jag skriver för då och då.


Här är vad jag tittar på.


Här är mina älsklingar, som inte riktigt behandlas så bra...


Och här är min anslagstavla...

Jag har just tvättat min röd- och vitrandiga matta, som min mormor vävde på den tiden hon var i livet, för första gången. Den är numera röd- och rosarandig. Trastyget som användes till de röda längderna kan inte ha varit tvättat någon gång innan det blev en matta, eller så kanske mormor gjorde en matta av det just för att plagget (eller vad det nu var) färgade ner allt annat. Lite ledsen är jag hur som helst, jag gillar den mattan och den har passat utmärkt i mitt kök. Den får väl ligga kvar ändock (när den blivit torr), jag tvivlar på att jag hittar nåt i affär som jag skulle gilla lika mycket. Min fina matta. Som jag brukar sitta på och tala i telefon ibland, och som jag en, eller två, gånger har försökt sova på.

Jag citerade den förra året i november, men kanske känns den ännu mer passande nu.

"Well, maybe you'll know me for the rest of your life
and maybe I'm gone by November
Maybe a storm comes to blow us apart
and maybe it'll mend us together "
David Fridlund, November

Det finns ord som till och med jag (!) har svårt att stava. Accessoarer är ett sådant ord. Nu blev det rätt, tror jag, men det var tack vare att jag sökte på ordet på google och de rättade min ofrånkomliga felstavning ("assecoirer").

Vintermörkret är svårt. Jag släpade mig upp ur sängen alldeles för sent idag, 10.00, och jag skäms som en räv när sådant inträffar. Jag har ju saker att göra. Artiklar att skriva. Folk att träffa (jaa, "folk" är väl att överdriva). Jag skulle ha tvingat mig upp vid halv åtta, då jag var vaken ett tag.

Men jag skyller på vintermörkret. Farmor ringde just, vi kastade som vanligt lite spott och spe på halkan och mörkret och november i allmänhet. Sådär som vi alltid brukar när det blir höst och vinter, min farmor och jag. Man kan lätt tro att vi är lika gamla.

Har en liten Laakso-revival. Har börjat fundera på årets bästa skivor, vilka kan det bli?

Har shoppat nya skor (gissa varifrån) och en ny liten älskling, en mp3-spelare. Det var på tiden. Den andra var jag tvungen att ha under armen för att batteriet inte skulle dö av kylan innan vi hann komma utanför ytterdörren. Men min nya sötnos, en Iriver Clix, är desto uthålligare.

Statusuppdatering (som det så fint kallas på Facebook, där jag nog (detta "nog" är dock helt onödigt) ägnar största delen av min vakna internettid (under den sovande internettiden vet jag dock inte vad jag gör):

- lugn vecka, troligtvis. Idag blir det lite pluggande för hemtentan. Gaspar tycker att vi ska samarbeta, så det blir en träff med honom och Robin i eftermiddag.
- vet inte vad jag ska recensera till imorgon.
- klassträffen var helt okej. Jag är dock dålig på att mingla. Och jag stack därifrån rätt tidigt, men det var förutbestämt.
- kallt i lägenheten.
- igår var en underbar ledig måndag. Vill att det ska vara sådär varje dag.
- det snöar.
- vitlöken hänger kvar.
- trist att vara ensam helt plötsligt.

Nu måste jag nog få något gjort. Hmm. Grekisk och romersk religion väntar.

Lyssnar på Paul van Dyk och gör mig i ordning. Mest psykiskt just nu, sminkat mig och diverse annat har jag redan gjort. Jag ska träffa min klass från JMK.

Inte för att det är så värst läskigt. Det var ju inte såå längesen vi gick ut. Det är ju inte som en trettiofyraåring som har träff med högstadieklassen (men hur det är kan jag förstås bara fantisera om).

Det är mer sådär att jag blir opepp och neggo, men det är visserligen ett av mina standardattribut när det börjar närma sig party. Även om det är partyn som jag sett framemot vill jag inte, och drar motvilligt på mig jeansen. Och så får jag alltid ont i magen. Det brukar dock lättas upp efter någon öl eller två.

Undrar om det kommer någon överhuvudtaget?

Arrows, eller The Sound of Arrows som de visst ska heta när de väl ges ut på bolag, är så bra. Särskilt den morbida popdängan med namnet Morbid Popsong (hehe, där var jag tråkig).

"Once you had a boyfriend
He was good to you
He looked after you
But all good things have an end
And then he died
commited suicide
Come on

Do you remember your mother?
She was good to you
She told you what to do
and what not to do
But then she had your brother
Though she didn't survive
The doctors couldn't keep her alive
Come on"
The Sound of Arrows,  Morbid Popsong

Det hänger en vitlök på min ytterdörr. Jag hatar vitlök. Men jag vet varfrö den hänger där, och jag kan inte göra nåt åt det förrän om... 28 dagar. Om jag inte vill göra revolt mot hela systemet då. Men det vill jag såklart inte.

Ikväll blir det Club 8 på Debaser Medis, trevligt hoppas jag. Vill ju passa på, Johan säger att det kanske är deras sista Sverigespelning. Någonsin?

I övrigt lyssnar jag på Saturday Looks Good To Me, The Bombhappies och... ja, vad mer just idag?

Och i ännu mer övrigt är jag överröst med jobb. Allt på en gång. Men det är trevligt.

"Lost my innocence and
my mobile phone
It's hard to speak your language
It's impossible"
The Bombhappies, Lost in The Lion Block