Stjärna i min egen värld

Alltså, jag är inte så förtjust i lila och gult egentligen. Men jag kände att det söta rosa hade spelat ut sin roll. Så söt är jag ju inte. Eller, kanske, men ja. Så det blev påskinspirerat gult och lite brytande lila till det.

Huh. Vad poppis man blir ibland. Med folk som googlar efter ens blogg. Jo visst... Det roligaste med att blogga är kanske egentligen att se vilka som läser. Eller ja... egentligen vet jag inte om det är kul att blogga längre. Att jag en gång startade min blogg var väl, gissar jag så här snart två år senare, för att kanalisera all ångest som jag inte kunde få ur mig. Och visst har det hjälpt. Och visst har det skapat ångest också, när man kommit på att man sagt alldeles för mycket. Fast ändå är det inte många inlägg jag har raderat... konstigt nog, kanske.

Och lilla M är en envis flicka. Dumenvis kanske. Mm, antagligen. Men Neutral Milk Hotel The King of Carrot Flowers Part 1är för fin.

Så. Vecka tio visade sig chockartat bli en av de sämsta veckorna i mitt liv, till slut. Fast det mesta verkade bra. Därav chockartat. Och jag kan inte ändra något, jag önskar bara att det var annorlunda.

Jag vet inte om jag någonsin mått så här dåligt. Jag vet att jag är en känslig, överreagerande sentimentalist, men jag... kan inte smälta. Vet inte hur jag ska göra nu. Vet inte var jag ska ta vägen och börja om. Orkar inte. Vill inte.

Man blir sådär lyckligt olycklig av att lyssna på Acid House Kings. Eller kanske varannan låt olycklig, varannan låt sprudlande vårglad. Det sistnämnda särskilt av 7 days.

Nu ska jag i alla fall och hur som helst träffa Martin. Äntligen!

Och när jag tänker "fasen, Hornstulls tunnelbanestation är inte snygg och modern, den borde byggas om" så kan jag dagen därpå läsa om att bland annat Hornstulls tunnelbanestation ska moderniseras. Jag är så före min tid.

Hah. Herregud. Livet är rätt skrattretande. Men jag har inte lust att låta någonting förstöra den här underbara veckan. Nej, inte alls faktiskt.