Stjärna i min egen värld

Jag fryser lite, har antagligen fönsterputs på armen och har haft mina månadslinser-som-man-kan-sova-med alldeles för länge.

Och nu ska jag göra en telefonare.

Life's good, once in a while.

Och jag ber om ursäkt till alla som jag varit grinig mot det senaste dygnet. Nu har jag borstat bort rom och cola-smaken ur munnen och bör gå och lägga mig.

Och nej. Det är mindre än en månad tills jag fyller 23. Och det är bra så. Jag önskar inte att jag var 27.

The Radio Dept. och en kudde. Jag vet inte om ni förstår vad det betyder.

Och jag vill vara 27. Nu.

Stockholm är ändå det bästa stället att befinna sig på. Jennie, du borde komma upp! I höst släpper ju The Radio Dept. nytt, då kan vi gå på fest med snygga människor!

Kristin tog onda aikidogrepp på mig igårkväll och fick ned mig på golvet. Hon påstod att jag tjafsade, men hon retades ju. Grannarna undrade nog vad vi höll på med, egentligen.

Jag har misstänkt i några veckor nu att folk i min närhet börjar tro att jag och Kristin är ett par. Vi umgås nästan varje dag, hon hänger med mig på releasespelningar, jag pratar alltid om henne. Och det kan ju folk få tro lite till, om de tycker att det är spännande.

Ja, och vart ville jag komma med det här blogginlägget? Ingen aning. Dags att sticka snart, hur som helst. Och jag ska inte träffa Kristin. Dra på trissor. Eller nåt.

Johnny and I, we got lost tonight... Jag har lite ångest över gårdagskvällen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Flera faktorer som spelade in. Jag är ju lite som jag är. Och jag irriterar mig grymt över det ibland.

Fast hur är jag egentligen?

Och den vita månaden dog redan första kvällen.

Kan vi inte bara ta en öl ikväll och glömma världen?

Never gonna let you down
Never gonna let you down
But I'll always let you down
Loney, Dear, I am John

Jag har en topp med en nyckelpiga på. Lady Luck står det. Jag hoppas det är jag.

Jag har blivit myspacare. Bara efter fem minuter hatar jag stället, mer än jag gjorde innan. Jag blev bara medlem av en eller kanske två anledningar. Jag tänker inte lämna ut mig till någon av er, idioter.

Jag är lite purken nu.

Finally. Kaffe. Efter imorgon ska jag försöka ta tag i skivhögarna som ligger här (och där och överallt) och kräver min uppmärksamhet. Space Age Baby Jane. Svenska Akademien. Ayesha. Plus en massa annat som jag hellre vill lyssna på men som jag inte behöver lyssna på.

Kristin var här igår och retade mig för att jag pratar konstigt. Sätter ord i fel meningsföljd. Hon ville säkert bara hämnas för att jag sa att hon fortfarande pratar dialekt "obehindrat".

Men sedan får hon Muminmuggen med Morran på varje gång hon dricker kaffe här också. Själv tar jag Stinky.

Uppdatering: Ser att det har kommit en hel del nya Muminmuggar. Måste hålla köksskåpen à jour.

And don't get yourself involved... Idag ska jag träffa Shout Out Louds. Lite halvnervös, förstås. Jag menar, fröken M är ju alltid nervösa fröken M, eller hur? Man kan inte ta ångesten och nervositeten ur fröken M, så enkelt.

Så idag är jag lite lätt handlingsförlamad. Jag kanske borde gå och duscha. Det gör jag alltid när jag vill byta miljö, få idéer eller bara lätta mitt tungsinne.

Man sätter inte upp tider för telefonintervjuer klockan 10.00 en lördagmorgon. Inte när man ska ut på fredagkvällen. Fröken M är en idiot. Nu är det du, fröken M, som ringer och bokar om tiden (ja, jag har börjat pratat om mig själv i tredje person. Precis som Julius Caesar).

För övrigt är min lilla snutt inlämnad för lagning. Ja, mobilen alltså. Jag blir bara förälskad i prylar nuförtiden. Så är det att vara singel.

Uppdatering: Ah, flyttat till söndag 10.00. Jag ska visserligen ut på lördagkvällen också. Men jag blir ju inte bakis nuförtiden. Säger stålkvinnan.

Jag funderar på att sätta upp Q:s plansch över "Rock Legends" i klädkammaren. Tillsammans med Gwen Stefani.

Auwh. Je suis une blogger depuis un an (om det är så man säger på franska. Mina kunskaper i det språket har fått ge vika för latinska och gammalgrekiska inskrifter).

Ja, idag är min lilla Stjärna ett år. Och nej, jag ska inte bli nostalgisk (vad är det att bli nostalgisk över? Att ett år gått? Skärp dig, M) och drömma mig tillbaka. Och inte ta ut godbitar från året som gått (jag hoppas att ni inser att jag driver med mig själv nu). Men ettårsgränsen betyder inte något nedläggande. De senaste dagarna tycker jag mig sett att jag fått fler läsare, nya läsare. Så, I'll keep on (det enda jag kunde önska var fler kommentarer från er som går in like every day, utan att skriva nåt, någonsin. Men det gör ingenting. Gillar er ändå).

Mer tårdrypande citat utlovas. Fast inte just nu. Ibland måste till och med en Stjärna få unna sig att vara glad.

"And you
you said that no sun would shine
only cold winds wine
and you
could make my problems go"
The Legends, "Lucky Star"

Åh. Vad jag blir glad av att höra att min blogg är uppskattad från vissa håll. Värmer i hela själen. Det känns som om jag är en marginell dammtuss i den väldiga bloggosfären, men vad gör det, när man får höra att det finns folk som tycker om den.

Och vet ni vad. Imorgon har jag bloggat i ett år. Ett år av svidande nattsvärta och glada poplåtar. Men mer om det imorgon.

Äntligen. Musik.

Kristin har varit här idag, hon vill inte ha musik när hon pluggar. När jag satte igång Feist medan hon satt och internetade och jag stack in i duschen så var det tyst när jag kom ut. Men hon köpte ju faktiskt sitt första album på flera år för en månad sedan (hon har fin smak när det gäller. Pelle Carlberg blev det).

Inte fått så mycket gjort idag. Tja, en recension skriven, och en, nej två, intervjuer bokade. Ska träffa Shout Out Louds nästa vecka, lagom till albumreleasen. På fredag blir det releaseparty, fast inte för Shout Out Louds. Annars har jag väl mest hängt på halmstrån idag. Förlåt Kristin, du vet att jag inte kan låta bli att tjata...

Jag har för övrigt maximal otur. Eller nåt.

Eller som Voxtrot sjunger; Won't you come by and see me, I'm a love letter away...

Kär just nu: i The Radio Dept.s We Made the Team. Mina älsklingar. Det finaste är att de står inne i studion och att nytt material antagligen släpps i höst. Är inte sommaren förbi snart?!

Hemma i min egen förort nu, inte den där utbytesstudenterna spelar något underligt bollspel på parkeringen (där det står bilar parkerade och där folk går förbi och riskerar att få en hård boll sulad rakt i huvudet). Hängde hos Kristin igår, och eftersom jag blev trött helt plötsligt stannade jag över. Duktiga Kristin har, i motsats till alla hennes andra vänner, en extra madrass. Duktiga Kristin.

Nu är jag trött på det här. Känns som om den dåliga stämningen från igår har följt med mig till idag. Nu ska jag träffa Kristin. Med mina rosa skor och mitt rosa diadem. Och mitt M-linne.

And we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance, no men ever really dance like this...

- Det är skitäckligt med lök
- Det är det inte alls.. Lär dig äta som folk..

Igårkväll, under den vad jag tyckte misslyckade utekvällen, fick jag höra det igen. Att jag är är "skitlik hon i Texas" (Sharleen Spiteri, reds anm.). Fick höra det när jag var tolv år, och så för några veckor sedan. Och nu igen. Jag vet inte om det är så. Själv tycker jag min syster Marie ser mer ut som Sharleen i så fall. Men om nu flera har reagerat så måste det ju finnas någon sanning i det. Kanske. Döm själva.



Originalet


... och kopian?

Kristin bloggar om godis. Jag är inte sämre. Fast jag bloggar om det sista påskgodiset. Allt försvann otroligt snabbt, två rätt stora påskägg var borta på två dagar. Och det är bara jag som bor i det här hemmet. Alltså; det var bara jag som åt av dem.

Men idag kom jag på att den lilla marsipanhönan som Marie gav mig tillsammans med en kruka fina påskliljor som tyvärr säckade ihop igårkväll fortfarande finns kvar. Eller fanns.



Så gick det till. Rätt god. Tack syster!

Nu ska jag få hjälp att deklarera. Jobbigt att vara egen företagare. Eller nej, jag är ju de facto ett företag. Kolla Upplysning.se.

Försöker hitta en låt som passar till det jag känner. Men inget står att finna i min dator.

Bara försöka glömma, det är kanske bäst.

Halmstrån.

Sitter på extrajobbet och sammanställer ett dokument till cheferna. Allt känns som cirkus här. Och solen skiner där ute. Vi borde vara där...


Bröd och skådespel

Gah. Jag avskyr latin. Huvudet snurrar av dativ, ackusativ och nomen gentile. FELICITATI FILIAE DULCISSIMAE QUAE VIXIT ANNIS II M X ABASCANTUS PATER FECIT ET SIBI POSTERISQ SVIS. Fråga inte mig vad det betyder. Det är någon eller några som har dött i alla fall.

Så, varför sitter hon och läser de lärdas språk (uppenbarligen är hon själv inte särskilt lärd)? Ah, vi antikenstudenter måste hålla på med sådant lite då och då (läs: denna vecka och om vi ska bli stora inom grävyrket). Men jag föredrar faktiskt grekiska inskrifter. Lättare. Jag har aldrig, tvärtemot vad folk tycks tro, varit någon hejare på grammatik. Ärligt talat, om jag ska erkänna, så är det största problemet att jag avskyr när jag inte riktigt förstår. Och jag förstår inte riktigt.

Jag sitter till och med och lyssnar på Tears for Fears i ren desperation. Tänk att man kan sjunka tillbaka till 80-talet bara för lite latin. Absurdum.

Ångestsnooza är ett bra ord. Jolmig och ohemul är andra bra ord. Underligt att man aldrig använder "hemult". Det är alltid den negativa o-betäckningen som uttalas.

I natt sov jag med/till Billie the Vision (såklart), Standfast, Mixtapes & Cellmates, The Tiny och lite Pet Shop Boys. Kanske därför jag drömde så underligt. Voxtrot är himla bra (tack syster).

Är det inga släppspelningar denna vecka? Jag är ju van vid att hälla i mig öl på onsdagar nu (alternativt tisdagar eller torsdagar).

Påskhelgen över, och lagom till det har jag stopp i badkarsbrunnen. När jag klev ut ur badet var halva badrumsgolvet täckt med vatten (mina kläder som jag slängt i två högar på golvet klarade sig mirakulöst!). Möjligt att jag svor högt. Tänkte att jag inte ska vara så där tjejig som jag annars är (alltså ringa till pappa direkt) utan drog ut badkaret och försökte ta bort smutsen (läs: mina långa, tappade hårstrån) med hjälp av handskbeklädda händer (tack Malin för att du var intelligent och köpte plasthandskar när jag flyttade in!). Men det hjälpte föga. Så ja, jag ringde pappa. Han fixar imorgon, sa han. Herregud, vad skulle jag göra utan honom? Jag är ju inte superfeminin, men fixa saker, det kan jag inte.

Jag får undvika att bli smutsig imorgon.

Och ja, jag har stajlat om bloggen en aning. Det är roligt att leka. Lite superfeminin är jag nog i alla fall. Eller vad tror ni?

Uppdatering: Nä, alltså, det behöver ju inte vara maskulint att kunna fixa saker. Men jag är i alla fall inte som min pappa. Och han är inte heller så feminin.

Gårdagkvällen var fin. Visserligen hade både jag och Kristin lite ångest över att vi druckit en hel del öl en vanlig onsdag (okej, dymmelonsdag, men det känns inte som ett skäl att supa halva natten. Skälet är väl snarare att det var kul). Releasespelning för Lasse Lindhs nya skiva på Pet Sounds Bar, jag, Kristin och Micke. Och sjukt mycket andra människor. Lasse själv bland annat, som kramade mig (det skulle han aldrig ha gjort om han visste att jag, host, sågat skivan. Förlåt).

Efterfest på H62, där vi, enligt Kristin, tydligen var äldst av alla. Det uppfattade inte jag. Och eftersom jag och Kristin bor i varsin ödeshög far out i förorten, sov vi över hos Micke. Och kollade på Family Guy innan vi somnade.

Det var en fin natt.

Tack fina ni som bryr er och oroar er. Som tror att jag försvunnit när jag inte svarar i telefon eller på sms eller inte befinner mig vid datorn. För er som ringer och frågar vad som händer. För er som säger att jag varken är bråte eller skrot eller måndagsexemplar. Och som hjälper mig med idéer till jobbandet. Och som säger att jag är bra på det jag gör. Oh my God! She's lost it completely and I don't know what to say.

Your responsible for the way I feel 'cause I found a happy face in the mirror today...

Jag orkar inte riktigt. Bråte. Jag är bråte. Hur ska jag kunna tipsa tjejerna om hur man får sommarflirten på fall?

Jag är ett måndagsexemplar, både psykiskt och fysiskt. Tur att del efter del av mig tas bort av läkare med icke-darrande händer och fina, tätsittande munskydd.

Billie the Vision and the Dancers är i alla fall ett glädjeämne. Eller sorgeämne. And everything goes into a thousand pieces, I'm damaging this apartment, so damn you too for making me unable to stop loving you...

Jag orkar inte riktigt...

"I'm kind of like you
Wear blue jeans and hair just like I don't care
I also threw away my love
and left it for the other"
The Tiny, "Kind of like you"

Tentan gick inte så bra, så jag köpte mig ett par skor som tröst. Rosa Vagabond, jag bloggade ju om dem redan i höstas.

Men det är fin tradition jag håller på att skapa, efter förra tentan (som gick bra) köpte jag ett par skor (också Vagabond, ser ni något mönster?). Om jag måste göra omtenta på den här borde det räknas också!