Stjärna i min egen värld

Alla säger åt mig att äta bättre. Hur kan de veta att jag äter dåligt när de flesta är där uppe (läs: Stockholm) och jag är här nere (här=Malmö)?

De har såklart rätt. Igår frossade jag i pepparkakor på jobbet (HJ firade sin julwebb) och i min värld finns det inget som heter måttlighet. Nej.

Som kompensation för mufflandet (visst är det ett bra ord Ann-Sofie?!) åt jag bara det lilla som fanns kvar av jordgubbsyougurten (5 skedar?) och en grapefrukt till middag. Grapefrukt, minnen, vad jag minns så åt min mamma alltid (en halv?) grape till frukost när jag var liten. Den som jag belönade/straffade mig själv med igår var en blodgrape, hur som helst.

Ja. Men nu har jag börjat skicka statusrapporter över vad jag äter till diverse folk (inte till mamma, det är väl hon - såklart! - som oroar sig mest. Jag tror inte hon läser min blogg men det gör ju två skvallriga systrar, och om man publicerar något på sin blogg får man ju inte ha det ifred, det är ju lite det som är meningen). Jag tror jag ser det som ett rop på hjälp. Allt jag vill är nog att någon ska sätta mig på en stol vid ett matbord och sleva upp ett lass makaroner med tillhörande ketchup och vegobullar och lite bryskt (men med menad kärlek) säga "Här, ät din mat och var som folk!"