Att blanda vänner

Okej. Marie Antoinette. Inte  särskilt imponerad.  Väldigt snygg (jag gillar kostymfilm) och bilderna från Versaille fick mina tankar att vandra till Stockholms slott. Kirsten Dunst, som jag avskytt sedan hennes vedervärdiga insats i En vampyrs bekännelse, var otroligt bra i rollen som 1700-talsdrottningen. Men nej. Det skulle ha varit något mer.

Okej, det kommer från tjejen som inte förstod grejen med Lost in Translation (nej, inte alls faktiskt. Stick därifrån om det är så trist). Jag gillar Sofia Coppola, på något sätt. Kanske är det hajpen. Eller bara lugnet. Vad hon i alla fall kan är att välja musik till soundtrack. Ljuvligt.

Om ni ska sätta er i biomörkret i höst, välj Djävulen bär Prada eller ännu hellre, An Inconvenient Truth.

Ah. På Christer i P3 pratar de just nu om pojkväns-kompis-blandning. Att umgås med sin killes kompisar, eller att han umgås med dina kompisar. Får mig att tänka på min och Sofias diskussion angående kompisblandning. Jag vill inte gärna introducera mina vänner för varandra, men Sofia förstår inte varför.

Jag går på min magkänsla. Dels tror jag att jag skulle bli förvirrad om Sofia började hänga med Patricia. Dels skulle jag inte veta hur jag skulle bete mig, jag tror nämligen att jag är olika med olika vänner/familj (ja, kalla mig kappvändare ni, om ni är så okunniga). Men sedan skulle jag också stå kvar där, ensam, medan vännerna går hand i hand bort i solen.

Folkets jubel/folkets mummel

Kommentera, pliis:

Namn:
Rememba me, punk?!

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Såna däringa trackbacks