Polonium 210
Och så verkligt när jag försökte ringa hem, men de ryska telefonerna betedde sig skumt, och när Annika skulle hjälpa mig att skramla ihop mynt till mynttelefonen (ja vi hann rätt mycket i alla fall).
Jag vaknade när jag pratade med min pappa i telefon. När han hörde att det var jag som ringde frågade han om jag skulle komma över och äta pannkaka hos dem. Men jag fick gråtande tacka nej och förklara att jag lever snart inte längre. Och allt annat som man inte säger när livet är normalt och man inte är några futtiga minuter från döden.
Och. Jag vaknade så tvärt så det känns fortfarande som om det är på riktigt. Men det var en dröm. Och jag lever. Tror jag. Dags att gå tillbaka till sängen.
jag hatar såna drömmar!! de känns så verkliga och just som du säger så är det jobbigt när man har kvar känlsan när man vaknar så plötsligt. jag har vaknat upp och stortjutat och varit helt förstörd! en annan sak som är spännande i drömmar är hur mycket fakta och ovanlig kunskap mman plötligt besitter, en massa termer man aldrig hört förut. skönt att det, peppar peppar, var ett tag sen sist!
kram kram
Ja, usch. Jag märker det när jag läser blogginlägget nu att jag nog var rätt uppskakad. Ville helst bara ringa nån - pappa kanske - och gråta och säga att jag lever. Senare under "natten" drömde jag en riktigt härlig dröm, hehe, men då ringer såklart väckarklockan!
Goddamn va läskigt! Blev jag också smittad? För jag var väl med hoppas jag ;). Kram på dig, hinns det med att ses på söndag perhaps?
Laura, du var nog med, inte helt säker. Emma och Annika var där iaf. och alla blev smittade... Ja, söndag kanske? vi kan ju höras per telfono! kram