Du var min armé

Ledsen.

Jag och Daniel pratade med varandra igen. Det gick bra, ett tag. Men det var ett kort tag. Sedan bröt helvetet löst igen. Men jag orkar inte med det.

Idag har jag försökt nysta ut varför Kristin ignorerar mig. Jag ser att hon läser min blogg, men eftersom det tydligen är något som svider, och hon inte vill säga vad, eller att hon helt enkelt tröttnat på mig (jag vet inte om det är så, men om det nu är så är det ju något ärligare - och inte så barnsligt - att säga det rakt ut till mig istället för att bara vara tyst) så är hon oanträffbar. Jag har visserligen inte försökt nå henne sedan i onsdags, men tja, jag har ju tagit en hel del steg redan. Om hon nu vill vara sån får hon ju såklart vara sån, jag kan visst inte göra så mycket åt det. Jag är bara förvånad och ledsen, jag trodde i alla fall att vår vänskap var djupare än så.

Hur som helst, jag har försökt nysta. För även om vi aldrig mer pratar med varandra så vill jag fortfarande veta vad det är som föranlett detta tysta gräl.

Det har gått sådär. En källa har hört Daniel och Kristin prata om att den sistnämnde inte orkade svara på mina sms, av vilken anledning kunde han (min källa) dock bara spekulera i.

Daniel är allmänt anti och ville inte erkänna om han vet någonting som jag inte vet. "Jag är faktiskt inte så informerad. Kanske har det att göra med nån utskällning hon sagt sig ha fått på sin svarare. Vet inte." lydde ett sms från honom idag. Så, det betyder att hon hört mina svordomar och min desperata frågan om varför hon inte kan säga vad jag gjort. Och att hon har berättat så pass mycket för Daniel, i alla fall. Utskällningen kan dock inte vara anledningen till tysnaden - den började redan i söndags, och meddelandet var det sista jag har hört av mig till henne.

Det som gjorde mig ledsen idag var dock inte Kristins fortsatta tystnad. Hon får gärna hålla käften i resten av sin levnadstid, om det ska vara såhär.

Det som gjorde mig ledsen var snarare Daniels totala... avsaknad av förståelse för andra människor. Det var svårt att reda ut bråket mellan honom och mig, och jag försökte även fråga om han kände till något om Kristins ilska (eller vad det nu är) och om det har någon gemensam nämnare. När jag inte tyckte att han kunde acceptera min ledsnad över bråket både mellan honom och mig och mellan Kristin och mig så skrev jag istället ett brev medan jag satt och vaktade en trist föreläsning i Bernadottebiblioteket. Tänkte att han kanske skulle förstå att det faktiskt inte är särskilt kul just nu. Inte så att jag vill att han ska tycka synd om mig, synd om mig är det nog inte, men bara förstå att det här med Kristin tagit mig djupt, att jag mår dåligt av det och att jag vill rensa upp i min hjärna.

Ingen förståelse. Han, som så ofta är nere, kan uppenbarligen inte ta att någon annan mår dåligt. För då "överdriver" jag ju, jag är ju löjlig. Aldrig att jag skulle säga att han överdriver när han är deprimerad, som han rätt ofta är! Och det gör mig så sjukt förstörd att han inte vill förstå. Inte vill kunna prata. Att ingenting jag säger hjälper för att han ska fatta, eller ens vilja...

Jag vill bara att han ska förstå. Jag vet inte varför jag vill att just han ska förstå, men det vill jag.

Folkets jubel/folkets mummel
Detta sa: Robin

Hörru, kom över till Söder i morrn och drick lite te med massor av socker så ska du få en kram.
Deal?

Detta sa: S

Jag tycker att detta låter lite paradoxalt!
I ditt inlägg så skriver du att du inte är särskilt ledsen för att förlora kontakten med Kristin, att hon för din del gärna kan fortsätta att vara tyst. Men ändå så tycker du det är konstigt att Daniel inte tröstar dig mer för att du är ledsen över att du och Kristin har blivit osams. Hur går det ihop?
Jag tycker att detta bara låter som en tjej med dåligt självförtroende som passar på att mjölka så mycket sympati som möjligt. För du målar ut dig själv som värsta missförstådda offret, är du det?

2007-09-08 @ 22:20:13
Detta sa: Madelene

S: Lustigt att du tolkar det så. Jag menar inte att Daniel ska trösta mig - det har jag aldrig sagt. Jag vill bara att han ska förstå.
Självklart är jag ledsen över att Kristin inte hör av sig. Men samtidigt är jag så sjukt arg på henne, så att jag samtidigt tycker att hon lika gärna kan avlida.
Jag tror inte att jag är ngt missförstått offer. Bara en missförstådd tjej som försöker få reda på vad som egentligen har hänt, eftersom jag inte har en clue.

2007-09-09 @ 08:08:02
URL: http://holmis.blogg.se

Kommentera, pliis:

Namn:
Rememba me, punk?!

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Såna däringa trackbacks