Stjärna i min egen värld

Woe. Helvetet bröt loss på riktigt igår. Ni som inte riktigt hänger med, läs detta. Jobbigaste kollegan. Delade våning med henne igår också. Varje gång vi stötte ihop med varandra (vid positionsbyten med mera) var det något som var fel. Och kanske är det henne det är fel på, eller bara hennes röst, men hon kan inte låta trevlig.

Efter alla (vad jag tolkade det som) utskällningar så tröttnade min hjärna. Jag började gråta hos G, fina lunchavlösaren. Hon tröstade mig och sa att hon skulle prata med C. Nu har det gått för långt, tyckte fina, snälla G.

Någon timme senare kom C till mig för att byta plats en sista gång.
- Jaså, jag hörde att du tycker att vi har samarbetssvårigheter, säger hon.
- Ja. Jag blir ledsen när det känns som om du hela tiden skäller, förklarar jag och tror att hon är på någorlunda be-om-ursäkthumör.
- Lite, jag hörde att du blev mycket ledsen. Och jag tycker det är dåligt av dig att gå till G och säga det och inte ta det direkt med mig.

Vad skulle jag säga? Vi började såklart bråka. Varvid jag fick höra att jag
- att jag överdriver när jag sa att hon varit hård mot mig och en annan kollega
- minsann var den som var otrevlig
- är egoistisk
- är en "sån där" som alltid vill ha rätt
- och att hon absolut aldrig är otrevlig

Sedan pratade vi i munnen på varandra ett tag tills jag sa att det inte är någon idé och gick därifrån. Som tur var ropade KL från valvet och förklarade att jag hade en "fanbase" där nere. Och upp för trapporna kom Olle och gladde resten av min dag.

Glädjande var också samtalet med Ola, min chef, och säkerligen en av världens allra bästa sådana. Han var verkligen stöttande. Jag får nästan en tår i ögat av att tänka på att han förklarade att han uppskattar mig otroligt mycket, redan förra sommaren, och hade "tagit med sig vissa saker" som jag gjorde, mitt sätt att arbeta på. Det var glädjande. Upplyftande. Nu mår jag inte dåligt över C. Hon kan sticka åt därifrån hon kom.