Stjärna i min egen värld

Jag känner mig så övergiven när andra bloggare slutar. Finito. Det känns lite som om jag är den ende kvar här i världen. Så är det ju naturligtvis inte. Men det känns plötsligt som en utdöende konstform. Så är det naturligtvis inte heller. Jag läste lite gamla saker i min blogg, min alldeles egna Stjärna-blogg, och log (eller rodnade) åt mig själv. Men trots alla pinsamma uppgörelser med mig själv och alla sentimentala utlägg, så fortsätter jag. Jag är ju inte ens uppe på ett år. Och än så länge har jag ju mer sentimentaliteter att komma med. Så ni slipper mig inte än.