Stjärna i min egen värld

När man sitter och äter sin halvtrista middag och känner sig så där halvt, eller mer, misslyckad efter en dag tillbaka på JMK, då är det fint när Jennie ringer och får mig att känna mig något mindre misslyckad. Säger att jag inte ska känna mig efter för att jag inte lyckas få något jobb. Och att jag är grym.

För det är där all min ångest startar just nu. All prestige som ryms i den här kroppen, fast det inte borde vara det det handlar om. Allt som säger mig att jag måste ha ett jobb nu, ett jobb som jag känner mig lyckad med, för annars så kommer resten av världen att se ner på mig för att jag är så misslyckad. Ett jobb som jag vill ha, men som inte bara handlar om att trivas - då kunde jag ju antagligen ta vilket jobb som helst - utan även ser bra ut. Det är absurt.

Eller så är det inte det. Ibland känns det som om det handlar om att jag inte vill blir journalist om jag inte får jobba med det jag tycker är kul. Jag vill inte arbeta på en dagstidning eller liknande publikation, stressmässigt klarar jag inte av det. Två veckors kortpraktik på NWT och jag mådde dåligt varje morgon för att jag inte hade en aning om vad som komma skulle. Jag behöver planering.

Och sedan handlar det om att jag är för feg. Jag visar mig inte på för att jag inte vet hur man ska göra det. Ringa upp och säga vad då? Jag kan om jag vill, jag tycker i alla fall själv att jag kan producera inte bara läsbart  utan också rätt läsvärt material, men någonstans hindrar jag mig själv.

Jag orkar inte riktigt blogga mer om det just nu.  Märker att jag inte riktigt kan sätta rätt ord på det jag känner. Jag kände mig tillfreds med mig själv igår, men idag gör jag inte det. Verkligen inte.